Askeryd Kyrkbyn Husasjön SDHK 1222: År 1282 den 15:e september 1282.

En präst i Askeryd får enligt ett testamente ärva en ko. Ingeborg i Glänås (Svanshals socken) skänker till prästen i Askeryd 1 ko, på villkor att han varje månad under ett helt år förrättar en mässa för de avlidna.


Berättelsen om Ask i Asks ryd.


Mötet med Kyrkdörren

En majestätisk svart kyrkdörr påkallar uppmärksamhet i Askeryds kyrka. En dörr som i sin mäktighet manar till respekt och väcker förundran. Den är i sin lågmälda kaxighet utmanande och provocerar våra sinnen.

Vi befinner oss vid Husabyn på Småländska höglandet där uppenbarligen snickeri och smide har haft hög status sedan åtminstone 1000 år tillbaka. Mästaren bakom verket är en betydelsefull man med stort inflytande och kunnighet om tidens kultur, som vet hur en kyrkdörr ska se ut. Historien är så uppenbar och vi vet så lite.

Om kyrkdörren finns inget skrivet bevarat. Den var ursprungligen ytterdörr fram till mitten på 1600-talet, när kyrkan ansågs för liten och korsarmar lades till och ett vapenhus byggdes upp framför kyrkdörren.

Den är tillverkad under en tid när runskrifter ersätts med skrivet latin. Katolska präster, munkar och nunnor på 1000-1100-talen sprider latinet i Sverige. Till kyrkans uppkomst finns också upphovsmannens grav - en runsten - i eller i närheten av kyrkan - som det visade sig vid Bredestads kyrka. En runsten som berättar vem mästaren är.

Den första kända prästen i Askeryd är omnämd d. 15:e september 1282. Ingeborg i Glänås (Svanshals socken) har avlidit och testamenterar till prästen i Askeryd en ko, på villkor att han varje månad under ett helt år förrättar en mässa för de avlidna.

Vi får ett fragment, en skrift från 1282 som berättar att Askeryd finns. Fragmenten saknar sammanhang - men vad vi ser framför oss är gångna tiders sinnevärld förverkligad. Hur närmar vi oss 1100-talet?

Med tanke på att den är tillverkad för nästan 1000 år sedan bleknar vår egen tid i ljuset av ett fullbordat faktum. En hantverkstradition som utvecklas och förfinas i generation efter generation. Här finns uppenbarligen både tid och ro att utefter eget sinnelag ge plats för drömmarna. Samtidigt gäller en krass verklighet att förhålla sig till, att med sparsamma medel komma på en strategi för att överleva.

För att få reda på vad som hände så får vi gå till Korskullen, som generationer före oss har gjort, och ställa frågorna och andäktigt invänta eventuella svar. Så är det med historia. Det gäller att känna till vart man ska ta vägen för att få veta. Den som är nyfiken får kanske svar.


Dag 1:
Ankomst Korskullen
Valborgsmässoafton 1147

Vi har begett oss ut på ett äventyr, som vi sällan kommer att glömma, för att ta reda på hur det gick till här för mycket länge sedan. Ner genom seklerna med förhoppningen att få svar, att komma till insikt om vårt arv och vad egentligen tid har för innebörd. Vi är ordentligt tilltuffsade - milt uttryck - mindre hjärnskakning - ska erkännas, men nu är vi här.

Hur vi nu hamnade här är naturligtvis frågan. Vi är utrustade med, som vi alla är - en inre kompass - ledsagaren i livet - som ger oss riktning och svar. Det har med stenarna på Korskullen att göra och det får faktiskt räcka med det. Flertalet askerydsbor är någorlunda väl bevandrade i socknens historia, även om man kunde önska mer. Här samlas ju fortfarande folk på Valborg och har alltid gjort, så det är väl alltid någon som vet.

Kunskap och intresse för historia är ett nödvändigt måste, en förmåga att relatera till vad man kommer att få se. Ett tips är att fundera över hur livet på medeltiden gestaltade sig för gemene man, av ren skär nyfikenhet bara gå in i det. Det handlar om inkännande - kontemplation - ett empatiskt förhållningssätt och låta sig inbjudas. Förfarandet är privat och du väljer själv vad du sedan vill förmedla. Det är inte fråga om hokus pokus, eftersom verkligheten runt omkring i Askeryd högst påtagligt berättar en tusenårig historia.

Vi befinner oss i en liten by på 1100-talet, i en brytningstid. En kyrka byggs just nu och 900 år senare finns den kvar här. Alla andra byggnader ses som ruiner, men en kyrka står kvar !

Att tillåta sig gå in i sinnevärlden och möta sägnerna är stort, att ta av sig attributen och gå in i tid och rum är en konst. För detta krävs en nypa mod, kunskap, fantasi och en längtan efter äventyr. Nyfikenheten är motorn, som allt annat i livet, att utforska, få förklaringar - få ledtrådarna.

Detta ska ses som en förmån som vissa av oss har förunnats - att få utlopp för en otålig längtan - som här i gnosjöandans Småland är tillåtet. En historia får helt enkelt bära iväg. Ja så är det här när skogen viskar och berättar. Det är bara att lyssna.


Eftertänksamhet är klokt
Angående resan så lämpar det sig inte för alla och envar att ge sig in i en dylik vådlig resa om man inte är säker på att man är besjälad och vad värre för den som inte inser sin egen begränsning och saknar resplan för återfärden. Självdisciplin och insikt är ett måste.

Det kan ju få allvarliga konsekvenser annars. Att sätta sig på en av stenarna på Korskullen är inte att leka med eller så kan det gå riktigt illa som när man sätter sig på den taggtrådsförsedda Hankestenen vid Västorp.
Sedan finns risken att bli bergtagen av trollen vid Predikstolen.


Trollen vid Predikstolen
Bilden visar den gapande röda askerydsgraniten, där ett bröllopspar från Tunarp blev bergtagna. Detta hände för så länge sedan det, att ingen egentligen minns exakt hur detta gick till. Än idag visar en ödeväg förbi Gölaberget hjulspåren där de försvann. Den som tvivlar på historien måste helt enkelt gå och titta.

Askerydskarta från 1600-talet nedan ger vägledningen från kyrkan till Predikstolen.

Det som hände var följande:
När Lägerbobygden hörde till Askeryd väntade på söndagarna en lång färd med häst och vagn till högmässan. Det innebar en färd med färja över Västra Lägern från Hult till Färjestaden och sedan följa kyrkvägen. Under färden passerade man husartorpet Skärpan, Karstorps Norrgård och så bar det av in i skogen vid Eldstorp, i närheten av Rosenberg mot soldattorpet Gärdshemmet. Jaha och så kom man då i nedförsbacken vid Gölaberget söder om Askerydsgölen, och så hände det bara. Sedan dess lever de med trollen.


Sjuder av liv vid Husabysjön. 1100-talet
Mycket förvånande, att den mörka medeltiden visar sig vara så ljus och varm. Förbereder man sig inför resan med att läsa på lite så förhåller det sig faktiskt så att ett varmt och fördelaktigt klimat ännu håller i sig i ytterligare ett sekel och det är nu som Husabysjön blomstrar och gårdar med ändelsen -torp och -ryd växer upp som svampar ur jorden. Naturligtvis är det gudarna som generöst bjuder sina undersåtar en klimatmässig fest. En värmeperiod som varar i tre hundra år 950 - 1250.

Medeltemperaturen är högre än nuvarande medeltemperatur och på somrarna kan man ta sig ett dopp i Husabysjön. Som bevis för Husabysjöns påtagliga närvaro i socknen är det faktum att bastun lever kvar på platsen för den medeltida tvagningskulturen. I raden bland medeltida artefakter har vi så bastun och kyrkan, strategiskt belägna mitt i byn. Både kroppslig och andlig renhet frodas här

Här mitt under den ljusa medeltiden i Skogsboernas land - smålandet Vedbo - år 1147 är det ett fasligt liv och tjiv, för här röjs i skogen vitt och brett, en rödja blir ett ryd, odlingsbara rödjen, bosättningar som erbjuder allt fler munnar att mätta.
Den här tiden berättar om hur Husabyn blir en socken, om gårdar som växer till och deras historia som lämnar synliga spår efter sig än idag. För den med falköga och historiekod inprogramerad visar sig en bygd i förvandling och en förundran över hur allting gick till?

Flertalet av Husabyns gårdar är samma gårdar nu som då. Gårdar som ännu låter tala om sig. Lutatorp, Elofstorp, Vära, Konungsäng, Siogahester och Reaby förstås - vikingabyn, som historien igenom utmärkt sig och lämnat avgörande avtryck i Husabyns historia.


Redeby Vära Konungsäng och Sjöhester

Vid södra ändan av Husabysjön finns en rad gårdar. I väster i Redeby finns ett flertal gårdar sedan åtmonstone vikingatiden.


Ask och Sven på Redebys Kyrkohemman
Här har två för socknen betydelsefulla män vuxit upp med 400 års mellanrum. Först Ask på 1100-talet, socknens grundare och sedan Sven på 1500-talet - dackemannen - som fick plikta med sitt liv när fogden stal 70% av kyrksilvret. För så var det när Småland blev svenskt. Efter sin död hedrades han av sina kamrater på kloster och kyrkohemmanen i en begravningsprocession anförd av en fanbärare med småländska flaggan i spetsen och därefter båren med Sven insvept i svart kläde. Processionen utgick från Korskullen till kyrkan.

Ask och Sven växte upp på Norrhemmet - kyrkohemmanet, Redeby. En gård som format socknens historia. Redebyn är beläget vid Husabysjöns sydvästra vik. Det var med båt man tog sig till den heliga offerplatsen vid andra ändan av sjön, en noga utvald plats, där mötet med gudarna gav tröst och fullbordade livets längtan efter mening om man bara fick ihop tillräckligt med offergåvor.


Konungsäng Vära Sjöhester
I den sydöstra delen av sjön - i viken - hinner en liten by slå rot på 1100-talet med gårdarna Vära, Konungsäng och Sjöhester - en kortvarig blomstringstid, innan senmedeltiden med kyla och pest förmörkar tillvaron. Hela södra Askeryd ödeläggs av klimatförsämring och pestepidemierna 1350 - 1420 -1480. Här finns gårdsnamn omskrivna före pesten som försvann för alltid: Eliakulla (Älghiakulla), Ryd, Öjersmålen (Öjarsmale). Så kom det att bli i tre sekler fram till 1500-talet - den mörka medeltiden - när klimatförsämringen och digerdöden ödelägger stora delar av socknen.


Ärtsoppa och lagrad herrgårdsost vid Norrgården
Här firar vi valborgsmässoafton med lite soppa, en middag, en bit från Askeryds Norrgård. Införskaffad proviant kommer väl till pass, bestående av soldatens ärtsoppa från affären - Bodaskog - med knäckebröd och lagrad herrgårdsost. Vi firar valborgsmäss här. Ärtsoppa är sedan vår huvudsakliga kost här under besöket.

Vi sitter ödmjukt försjunkna i tystnad över det vi ser - överväldigade - och andäktigt spanar vi nu in i området och orienterar oss. Faktum är att vi känner väl igen oss, så när som på att beteshagarna bakom Husabyn är täckta av en stor sjö istället.

Husabysjön är utdikad ett antal gånger och hade 6-7 meter högre vattenstånd på medeltiden. Tanken svindlar över synintrycket. Vi har alltså framför oss en mäktig gård, själva Husabyn, belägen bakom dammen vid nuvarande säteriet, omfluten av vatten, och bakom Husabyn breder sjön ut sig en bra bit bortöver mot nuvarande själva byn och till höger löper en vik in mot Korskullen. Sjön ger ett klart avtryck i sinnet. Fantastiskt vackert. Det var ju här vid viken på en halvö, man valde att ha sin offerplats - en helig plats på asagudarnas tid i begynnelsen av tiden.

Valet av plats för kyrkbygget behöver en förklaring. I det som skulle bli socknen Askeryd på 1100-talet fanns nu som då två sjöar med två hövdingegårdar, Bordsjö och Husaby. Som brukligt på medeltiden råder en klankultur med hövdingar som konkurerar om att vara störst, starkast och vackrast. För så var det när hövdingar regerade på den tiden. Att komma undan maktkampen var att gifta in sig i varandras släkter, men när tilltänkta ungdomar trillskades och vägrade, blev det en fråga om heder och uppgörelser släkterna emellan.

Ja här är vi nu - vindstilla - får nypa mig i benet för att känna att det är sant och vi ser och känner nu doften av rök från elden borta vid Husabyn. Finns några samlade tätt runt elden i kylan. En förtätad stämning och det tisslas och tasslas. Hade varit spännande att få höra dialekten. En kvinna vid elden viftar så med handen och ut ur farstun kommer en välväxt man, som makar plats åt sig vid elden, och se här: - Det är ju Ask som lägger armen om sin Embla


Väringen Ask kommer hem
Utan tvivel ser vi Ask, riddaren som just kommit hem ifrån - hör och häpna - Bysans, nuvarande Istanbul eller som väringarna kallade staden Miklagård. Han är väring som gjort sig riktigt märkvärdig, en man med patos som nu lägger sig i den blivande socknens historia visar det sig. Han ses redan som kungen av Husabyn efter alla märkvärdigheter som han har varit med om. Det berättas om honom och nu hade han återvänt.

Uppgörelsen om plats för kyrkbygget föll därför på Husabyn till stor förtret för greven på Bordsjö. Men skam den som ger tappt tänkte Greve Bonde som med enrakhet, ett klokt och framgångsrikt förvaltarskap förändrar historien när Husabyn med både Norrgården och Asks klostergård långt efter Asks död hamnar just i Bordsjös ägo.


Utsikten från Korskullen mot offerplatsen
Valet av plats för kyrkan är uppenbar. En gammal offerplats i viken har fått ge vika för en kyrka, en helig plats, den vackraste i hela Askeryd. En välbekant plats för hela bygden och inte minst hövdingen. Här har offrats till gudarna och gudarna har så gott de har kunnat försökt ge svaren på livets svåra frågor. Vi anar vem som har valt platsen. Han bor här intill. En betydelsefull man som byggt sig sin borg - sin Husaby - omgiven av vatten. Mannen, som vi såg på kyrkbacken är mannen som låter tala om sig och han är Husabysjöns hövding, med tiden upphovsmannen - grundaren - av socknen. Det är han som låter bygga sig en egen gårdskyrka, som efter socknens bildande blir allas kyrka. En liten socken som kommer att bära hans namn, Asks ryd - Askeryd.


Offerplatsen blir kyrka. Korskullen
Ask hade för vana att efter dagens beting vid skymningen sätta sig på hällen vid Korskullen. Här byggde Ask under - kontemplation - sin kyrka inte långt ifrån sin gård och blickade utöver viken till offerplatsen.

Den mest värdefulla platsen i hela världen. Här begrundades livets vedermödor och glädjeämnen. Här fann Ask sitt Mecka, sin själs läkeplats. Generationerna före Ask har naturligtvis också suttit där som Ask och spanat ner över viken mot förfädernas offerplats i bakgrunden. Han har själv lagt sin hand på kyrkdörren, medverkat till att ha utformat dörren till paradiset, så som den ser ut än i dag. Vilken bedrift vilken inspiratör för kommande släkten.

Korskullen var samlingspunkten vid högtider som valborg men också vid större tilldragelser som i samband med begravningar. Samling vid Korskullen med den döde liggande svept i svart kläde på en bår som sedan bars i en värdig procession ner till kyrkan anförd av nära anhörig i täten med ett begravningsvapen fastsatt på en stång. Båren finns att beskåda idag i gravkoret vid kyrkan.

Sedan 1676 hänger familjen Patkulls vapensköld på kyrkväggen. Här fanns möjligheter för sockenborna med eller utan vapenbanér att ta farväl av sin kära och visa sin sorg. Som i katolska länder har vid infarten till Askeryd - Korskullen - en gång funnits ett stort träkors.


Stengärdsgårdarna
Vi befinner oss i odlingslotternas tidevarv och här ska röjas. Lotter befrias från sten och blir snart bondens näring. Här spettas och bärs stenar än hit än dit och uppsamlingsplatserna - rösena - växer i både omfång och höjd, och fyller snart landskapet och som det nu är i världen med oss och våra eventuella estetiska sinnelag, så ställer det till med förtret för somliga, särskilt för vän av ordning. En gemensam lösning syns avlägsen, sedan en bonde lagt sina stenar på grannens stenröse utan att be om lov. Frågan om stenrösenas placering, eller vara eller icke vara leder slutligen till missämja, som det kan bli med frågor som dras i långbänk, när taktiken att tiga ihjäl och knyta handen i byxfickan inte räcker till.

Här faller det sig så att den hemkomne riddaren nu får visa prov på sitt ledarskap. Ask hade ju som väring i Bysans tjänat som befäl i kejsarens livgarde. En i övrigt beundransvärd bedrift. Uppgiften blir nu att medla och tänka sig att frågan löstes på ett alldeles utomordentligt sätt. Var och en blir utsedd att finna sina egna lösningar för att det ska bli ordning och reda i Askeryd - menar Ask - ordna till stenarna på ett vackert och trivsamt sätt. Alla tycker att det är en lysande idé - och så blir det så - och i eftertankens kranka blekhet blir det lite pinsant, att det var så enkelt att finna en lösning. Och så hade Ask visat prov på handlingskraft och därmed var han den självklare kandidaten att axla hövdingeskapet i Husaby. I sann småländsk gnosjöanda låter han också belöna den som byggde den vackraste stengärdsgården, att beskåda än idag. Denna händelse gav anledning till fest - försoningsfest - och så blev det minsann. En fest som det pratades om mycket länge

Vilka är de som ger sig tid att fundera ut hur en stengärdsgård ska se ut, ge plats för sitt estetiska sinnelag. En och annan bonde har gjort sig odödlig. Någon har legat sömnlös under långa vinternätter och funderat ut miraklet att tekniskt få till en stabil och hög stengärdsgård. Denna grundläggande ihärdighet och dessutom göra lite mer än nödvändigt, med gott sinne belönades. Här har vi förebilderna för kommande generationer, som har skänkt det här landet välstånd och rikedom. I andra ändan av historien står dessa stengärdsgårdar kvar på 2000-talet, som om de var lagda i går och påminner oss vårt rika arv.

Hur förvaltar vi vårt arv och vart tog tiden vägen ? Hur bygger vi stengärdsgårdar idag?


Stenhårda Småland
Stengärdsgårdarna förmedlar ett småländskt mantra som återges i "Sagan om Småland" av Selma Lagerlöv.

Vår Herre höll på med att skapa Sveriges landskap, och Sankte Per gick med och såg på. Till slut tyckte han, att det var rakt ingen konst. Vår Herre hade redan börjat lägga ut och ordna Småland, då Sankte Per livligt bad att få fortsätta. Det gick Vår Herre med på, men för att icke vara sysslolös, tog han genast själv itu med Skåne. Sankte Per började nu forma berg och åsar och stapla upp stenhögar på bergen, ty han ville, att marken skulle komma så nära intill den goda solvärmen som möjligt. Och så bredde han ut ett tunt jordlager över stenmassorna. Men han förstod ej, att ett land, som når högt upp emot molnen, är mera utsatt för köld, snö, regn och oväder, utan han var högeligen belåten med sitt verk. Och så gick han ned till Skåne för att träffa Vår Herre.

”Är du redan färdig?” ”Ja, för länge se’n”, svarade Sankte Per. Sankte Per såg ut över de jämna åkrarna och ängarna, som lyste i solskenet, men han såg också sjöar, åar, åsar och skogar på sina håll. ”Åjo”, sade han, ”det här är nog ett gott land, men jag tror ändå, att mitt är lika bra.” Och så gingo de tillsammans åstad för att titta på Sankte Pers skapelse. Men medan Sankte Per var nere i Skåne, hade det kommit ett par strida slagregn och sköljt bort nästan all jorden från bergen och ner i skrevorna, och vattnet hade fyllt dessa och bildat sjöar och stora kärr; men på några jämna ställen låg sanden torr och törstade i solen. ”Ja, det här landet kommer att bli magert och torftigt i alla tider, det kan inte hjälpas”,sade vår herre. ”Å, så farligt är det väl inte”, sade Sankte Per. ”Vänta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan odla upp mossarna och röja upp åkrar ur stenbackarna!” ”Nej”, sade Vår Herre, ”Det ombetror jag dig visst inte. Men du kan få gå ner till Skåne, som jag har gjort till ett gott och lättskött land, och skapa folk till det landet. Smålänningen vill jag skapa själv.” Och så skapade Vår Herre smålänningen och gjorde honom kvick och förnöjsam och glad, flitig, tilltagsen och duktig, för att han skulle kunna skaffa sig bärgning i sitt fattiga land.


Dag 2:
På Kyrkbacken
1:e maj 1147

Dag 2: Vi befinner oss vid Lillahemmet. Mantalslängderna för Askeryd tar för första gången upp Lillahemmet 1659. Kan det vara så att gården hade ett annat namn på 1100-talet. Här finns just nu en gård, är det Eliakulla eller Öjersmålen ? Namn på medeltida gårdar utan känd plats som legat öde sedan Stora Döden Var?

Borta vid kyrkbacken sjuder det av liv och rörelse. 1:e maj år 1147. Vi beger oss av mot kyrkbacken över ån på en ranglig bro, omtalad för sin ranglighet under flera hundra år i sockenstämmoprotokollen. Första vårsolen värmer gott och stör vinterns järnhårda grepp om stackars husabybor. I vissheten om varmare tider så råder här en uppsluppen stämning. Här finns unga som gamla, en munter samling. Medhavda matkorgar förgyller tillvaron och tilldrar sig ett stort intresse. Andra sliter hårt målmedvetet, bärande på större stenar till blivande absiden. Så är det, vissa arbetar medan andra roar sig.


Absiden
Den välvda absiden i norra ändan av kyrkan börjar ta form enligt konstens alla regler. Kanske såg den ut som absiden på Hjälmseryds kyrka i Njudung. Absiden skulle ju vara välvd precis som det såg ut i Miklagård, Bysans. Det var ju någon i bygglaget som var väl insatt i hur en absid ska se ut.
Emellertid varade dock inte absidens liv för evigt. På 1600-talet när kyrkan ansågs för trång, förlängdes kyrkan och absiden fick ge vika. Kyrkan fick också korsarmar och vapenhus. Ombyggnationen skedde samtidigt som Lillahemmet byggdes.


Kyrktornet
Tornet är ännu inte byggt. Med tiden byggdes ett, som inte nådde upp till dåvarande godkända byggstandard, troligtvis ett medeltida byggfusk. Tornets historia blev inte förevigad. Det fick tas bort på 1600-talet och ersättas med en klockstapel efter befogad oro hos kyrkobesökarna.

Enligt sockenstämmoprotokoll hördes ett knakande ljud när tornet krängde vid blåst. Panik under söndagsmässan i höststormen. Man befarade att det skulle rasa in med död och förgängelse som följd.

Sockenstämmoprotokoll d. 2:e december 1691 punkt 6:
Kyrkiobyggnaden är wäl anlagd, sampt Stapell och Klåckor wäl behållna. Män det gambla och runkande Kyrkiotornet måste med första nedertagas wid Askeryd, effter till äfwentyrs, af stormwäder dhet torde öfwer ända falla och större skada göra.


Kyrkdörren på plats
Dörren står lutat mot kyrkväggen på den bleka grästorra kyrkbacken och nitarna på dörren gnistrar i skenet. En snickare och smed är djupt inbegripna med ornamentens utformning på dörren. Deras kroppsspråk avslöjar problem och det dröjer inte länge förrän hövdingen dyker upp på kyrkbacken och arbetet stannar av.

Frågetecknen är snart som bortblåsta och hövdingen godkänner arbetet. Samtliga arbetsföra män kring Husasjön samlas nu för att vara med om spektaklet att få dörren på plats i entren till kyrkan.
För det är så man gör numera när större frågor ska lösas. All arbetskraft är viktig i en växande bygd. Ett litet kollektiv som ser dagens ljus i en omvälvande tid. Att hjälpas åt, att finnas till hands är ledorden.


Ask i Träbodarike
Vi återgår till kyrkdörren. Ask har uppenbarligen helt klart för sig hur ornamentik på en dörr ska se ut. Han har ju sökt upp verkligheten i fjärran land, bortom horisonten. Vem han nu är som håller på att färdigställa sitt livsverk som går mot sin fulländning är en fråga som vi skriftligen inte hittar belägg för. Någon skrift finns inte bevarad från hans tid, förutom runskrift och Ask levde i tiden för skiftet från runskrift till latin. Men hans närvaro är högst påtaglig eftersom det är hans namn som figurerar på 1100-talet i Husabyn och det är Ask.

Hans verk är förevigat på den viktigaste platsen i socknen, entrén till kyrkan, utformad välkomnande med livsträdssymboliken, vägen in till paradiset. En kvalitetsparameter svårtolkad för en modern och historiefrånvänd nutid. En stolthet och yrkesskicklighet har demonstrerats som varken förr eller senare har skådats.

Här befinner vi oss i Skogsboernas land - Vedbo - Withbo på Höglandet med en sällan skådad otillgänglig storskog. With betyder på fornsmåländska skog. Vedbo skogsboer. En skog till nytta för den som vet hur man ska tämja den, där skogen har tyglats till bondens fördel. Den konsten har hög status. Ett hantverk som har utvecklats i århundraden och gjort Småland rikt.

Mannen med yxan heter Axel Ek - Söråsen. Han har fällt en fura och skrädar sedan den långa stocken genom att yxa till en rund stock till en fyrkantig, klar att användas för bygget av en ryggåsstuga eller enkelstuga. En färdighet som är en självklarhet för många i hans generation. Axel hugger fram stocken med ögonmått.

Var och en har ett DNA inpräntat, som dikterar hur skogen ska tämjas, användas, säljas och ge välstånd. Vi befinner oss i Träbodarike på småländska höglandet.


Den gömda - glömda historien
Det vi bevittnar är en borttappad historia som inte ens sagorna berättar om, trots att otaliga stenrösen och stengärdsgårdar just skvallrar om närvaro av hårt arbete och beslutsamhet.

Skogarna avslöjar ännu spåren - andra vägnät - som visar på antingen smala skålformade hästvägar eller tvåspåriga ödevägar där vagnar användes. Vägar med andra sträckningar än dagens som förband gårdarna. Ett socialt nätverk avslöjas. Sträckvis med mossbetäckta vägar, utan mål i skogen.

I registren dyker gårdsnamnen upp utan känd plats. Vilka har levt och verkat på de okända ödetorpen med namnen Öjermålen, Eliakulla och Ryd, som ödelades på 1300-1400-talen i samband med pesten och klimatförsämringen ? Ibland ses i utkanterna av gammal oförstörd kultiverad mark, en vinbärsbuske, tigerlilja, snöbär. Det skulle vara fint i trädgården. Någon hade en plan, estetiska aspekter på sin boendemiljö, att sätta sin prägel på livet runt gården

Här finns en mångfald ledtrådar som sammanförda utgör en inventariumkatalog för socknen hur det såg ut för 900 år sedan. På våren innan grönskan tar över avslöjas gammal kultivering av mark.

Bäst är ibland att i sinnet behålla en del för sig själv för en stund att njuta, sortera in och begrunda upplevelserna för att kanske om natten drömma stolt om ett hiskeligt historiskt äventyr


Riddaren Ask
Den reslige mannen på kyrkbacken som vet hur en kyrkdörr ska snidas är den så kallade hövdingen i Husaby. Han är född 1119, uppvuxen i vikingabyn Redeby. Nyss hemkommen från Bysans. Bilden visar Ask med Haga Sofiakatedralen i bakgrunden

Johannes II Komnenos 1087 – 8 April 1143 var kejsare mellan 1118-1143. Han kallades Johannes den vackre eller Johannes, Guden "

Ask växte upp med historien om väringen Hakon i Bona, som femtio år tidigare hade varit i Bysans. Hans äventyr kom att förändra Asks liv.


Förebilden Hakon i Bredestad
Före Ask - på Harald Hårdrådes tid - begav sig en man vid namn Hakon i Bredestad iväg i österled till Miklagård, Bysans. Hans historier blev berättelser och i samtiden hjältedåd och med tiden sagor. Han satte ett stort avtryck i historien, sådde frön för kommande släkten och ryktet gick uppför backarna mot Askeryd

Vem väringen, riddaren Hakon var, avslöjades 1952 vid Bona gamla gästgiveri i källaren. Delar av en runsten hittades och sattes sedan ihop. Stenen berättar om vem som har ristat in sitt namn. Han hette Hakon. Hans namn förknippas under vikingatiden till samhällets högsta skikt. Här har vi Bonas hövding. Den ihoplappade runstenen är nu rest och Hakons heder är slutligen återupprättat.

Att en runsten försvinner kan härledas till ett historiskt sammanhang på 1600-talet. Ytterligare två runstenar försvann vid samma tid. Kyrkoherden i Askeryd uppger 1690 i sin berättelse "Antiquiteter och Monumenter:"

Bemälte steen hafwer Sahlig Herr General Majoren Mörner, för någon tijd sedan låtit avhämta och föran fram till Landzwägen wid Ohlstorp Herregård och sättian för en Mijhlesten hittats.

Runstenen har ett kors inristat som visar att stenen är från 1000-talet. På runstenen stod: Ramri reste denna sten efter Assur, sin son

Tre försvunna runstenar, varav bara en har återfunnits. Var väringen och riddaren Asks runsten - den tredje runstenen - finns är en fråga för berörda i framtiden.


Väringarna
Från slutet av 900-talet och fram till 1200-talet for väringar i österled till Konstantinopel, kallat Miklagård, för att ta tjänst hos den bysantinske kejsaren som legosoldater. De nordiska kämparna - väringarna - gjorde sig kända som goda krigare och kom efterhand att bilda kejsarens livgarde. Som prov på sin lojalitet mot kejsaren svor Ask trohetseden till Kejsaren och han blev rikligt belönad. Han tjänade som befäl i Kejsarens livgarde.

Ask hade fått det största förtroendet som någon kunde få i det bysantinska riket. En anmärkningsvärd prestation, som låter tala om sig än idag. På bilden visas Johannes II Komnenos 1087 – 8 April 1143 var kejsare mellan 1118-1143


Ask talade turkiska med småländsk brytning
Ask hade lärt sig turkiska och han förstod att ta seden dit han kom - anpassa sig. Väringarna levde annars i en avskild del av Bysans, men nyfikenheten drev honom att söka upp folklivet. Ask blev av förklarliga skäl ett exotiskt inslag i gatubilden i Bysans. Värdefulla erfarenheter för framtiden.

Hur och varför en småländsk väring från Husaby kom till Bysans för 900 år sedan är en lång och spännande historia, som berättar om den tid som för all framtid kom att förändra livet i Sverige, en tid värd att länka till vår egen tid och den värdegrund som vår demokrati bygger på. Ask lär ha ristat in sitt namn i Haga Sofia katedralen i Bysans - Istanbul, som ses på bilden av Ask med katedralen Haga Sofia i bakgrunden

Han följde sitt hjärtas mening, som många med honom i tidens anda. Han tog sig an tidens stora frågor som en prövning och för att få visshet i livets avgörande frågor så bar det helt enkelt av. Värt är att reflektera över är att Ask lever i en brytningstid - en förändringens tid med kristendomens intåg och under en tid när kärnan till ett svenskt rike tar sin början, när Småland bestod av tretton hövdingedömen.

Att i frihet rå sig själv sitter lika orubbligt ingjutet i var smålännings själ som stenarna i en 1000-årig stengärdgård. Naturens betingelser formar människan och förtrogenheten med villkoren gav förutsättningar att utveckla goda livsbetingelser som skapar en egen identitet. En insikt som kom att stå smålänningar dyrt när sent omsider nationalstaten - konungariket - Sverige bildas i Stockholm.


Holaveden - Nordanskog - Sunnanskog.
Rikets Förmur - Holaveden - var på medeltiden ett naturligt gränsområde som avdelade Småland mot götarna i norr, ett skogigt i det närmaste oigenomträngligt skogsområde. En gränsbygd, mellan Småland och Östergötland, beläget mellan Vättern och Sommen ner mot Tranås. Holaveden kallades Rikets förmur och området söder om Holaveden d.v.s. Småland kallades Sunnanskog.

1600-tals kartan visar Vätterns central och avgörande läge mellan Westrogotia och Ostrogotia när Skåne Blekinge och Halland ännu vardanskt. Smalandia ligger söder om Götaland


Asatron och kristendomen möts
Kristendomens stegvisa spridning skapade konflikter. Vad hade kristna smålänningar på 1000-1100 talen för gemenslap med bångstyriga hedningar i Mälardalen, som inte lät sig kristnas utan levde rikt på vikingafärder i österled. Sigtuna framstår som en kristen enklav efter Ansgars två misslyckade kristna missioner till Mälardalen tidigare på 800-talet. Inte ens en kyrka byggdes i Birka.

Inte nog med detta. En politisk förändring tar sin början. Vättern delar Götaland i två hälfter och grannfolken förmådde inte hålla sams när tiden för en kommande svensk riksbildning mognade. Här pågår på 1000-1100-talen blodiga uppgörelser mellan Eriksätten i Västergötland och Sverkerätten i Östergötland om hegemonien på kungaborgen Näs på Visingsö och ett blivande svenskt rikes öde


Danmark och Bysans lockar
Tidens lockande influenser kom istället söderifrån till Småland
Händelserna i norr tilltalade inte en sökare - äventyrare - som Ask. Han var ju smålänning med fokus söderut mot Danmark - Bysans

I tonåren begav han sig till Njudung och blev begeistrad över att få se ett stort antal kyrkor byggas upp och detta häpnadsväckande nog, med hjälp av byggnadsskulptörer från Lund i Danmark, som hade byggt domkyrkan i Lund. Med deras yrkesskicklighet förskönades kyrkorna i Njudung med vackra portaler. Kyrkorna kallas "barfotakyrkorna" eftersom de saknar sockel.
Det var andra tider när Småland var gränsland mot Danmark och hade en helt hiskeligt lång gräns mot danska Blekinge, Skåne och Halland. Här bedrevs en omfattande gränshandel. En handel som inte visste några gränser, och visst förstod sig smålänningar på att ta vara på guldkornen i tillvaron - och en smula exotiskt att få se nymodigheterna från kontinenten.



Bondefred - Växjö stift - Danmark
En god grannsämja avslöjar smålännningars nära och goda kontakter med danskarna på andra sidan gränsen. Här bytte man varor och tjänster och man levde i Bondefred med varandra. Ett myntat begrepp som innebar att man förvarnade varandra när härar i direktiv från Köpenhamn eller Stockholm var i antågande. Närheten till Danmark visar sig när Växjö stift bildas 1169 för hela Småland, efter initiativ från det ända dåvarande nordiska ärkestiftet i Lund - Danmark. Växjö stift bildades efter eget initiativ och efter godkännande av påven själv. Stiftet kom inte att ingå i det för Sverige tidigare bildade ärkestiftet i Uppsala.


Pilgrimsfärder till Växjö
Sommaren 2013 hittades ett pilgrimsmärke av bly föreställande S:t Sigfrid hållande en korg med tre huvuden med texten SANCTE SIKFRIDI WEXIONENSIS. En pilgrim har olyckligtvis tappat bort sitt märke - bekräftelse på att vederbörande gjort sin pilgrimsfärd för 700 år sedan. Fyndet gjordes vid en undersökning strax norr om domkyrkan. Märket dateras till 1300-talets mitt och är ett påtagligt bevis för att det företogs pilgrimsfärder till Växjö.


Cisterciensemunkarna från Frankrike
1100-talets rika kulturliv spetsas till ytterligare när fransktalande munkar söker sig till Sverige och slår sig ner lite varstans. Munkar kom från Citeaux i Frankrike blev minst sagt exotiskt inslag i Nydala. När Ask sökte upp munkarna var man i full färd med att bygga ett kloster.

Att dessa munkar hade kommit till Nydala är en stor fråga för Ask. Han hade ju sina egna funderingar kring sin framtid. Munkarna hade gjort uppror mot tidens ordning i katolska kyrkan i Frankrike och bildat en ny orden i Citeaux. Men att leva i celibat var inte vad Ask drömde om. Han sökte efter sin Embla.

Munkarna förde spartansk renlevnad, bad och arbetade. Deras ledord blev be och arbeta och arbetade gjorde man och påhittigheten satte inga gränser. Man drog vattenledningar i klostren. Man växelodlade för att inte utarma jorden. Utförde kirurgiska ingrepp, byggde kvarnar och dessutom kunde de använda sig av skriftspråket på latin.


Liljestenarna i Skaraborg
I Skaraborg och endast i Skaraborg finns en samling på 338 Liljestenar. Uthuggna stenar i snirklande växtmönster gjorda av inspirerade bildhuggare som sporrats av främmande kulturer? En historia som ännu inte är bekräftad. Mönster av växtlivet - livet - med kristna växtmönster från Bysans och Armenien, från det keltiska riket, från länder riken med ett gemensamt ursprung med Bysans ?

Liljesstenarna avslöjar en påverkan av kristen kultur långt innan Ansgarsmissionen tog sin början. Kristna missionärer som kom till Västergötland på 600-700 talen har lämnat spår efter sig i form av bruks och prydnasföremål med kristna motiv, som är påfallande lika med fynd som gjorts i Holland, Tyskland, England och Irland. Liljestenarna vittnar om inflytande från den grekisk ortodoxa kyrkan i Bysans. När och var de tillverkades känner vi inte till. Liknande stenar finns i Armenien. Möjligen symboliserar motiven på liljestenarna kvinnans sköte med livmoder, äggledare och äggstockar, med andra ord livets träd . Kanhända innebär symboliken att "skötet" och "livsträdet" är samma sak, nämligen uppståndelse och evigt liv, som är kristendomens grund. Trädsymboler och blommande kors är vanligt förekommande i Bysans och Armenien. Ornamenten på Askeryds kyrkdörr visar liknande symboler


1600-talet. Sagornas öde, häxan till Blåkulla
På 1600-talet fick sagoberättandet ett abrupt snöpligt slut. Sagoberättare och sierskor med kända magiska krafter fick se upp, snarare vakta sina tungor och bäst att hålla tyst om tider som varit. Sagornas och historiens tid var förbi. Sierskors försyn och magi kunde tolkas som kontakt med djävulen. Mest kvinnor anklagades för häxeri, och särskilt de som hade setts åka på en kvast till Blåkulla. Straffet var skoningslöst. De brändes på bål.

Vem vågade längre tänka sig in i förfädernas liv och berätta en historia och vem vågade berätta om Hakons och Asks fantasieggande och revolutionerande resor om Bysanstrafiken på 1000-1100-talen ?


Sierskan Mariet på Spinkhemmet 1634
Biskopen gjorde besök i Askeryd d. 5:e januari 1634. Under visitationen framkom att sierskan Mariet på Spinkhemmet tidigare lovat att inte mera bruka sådant "djävulskap". Mariet blev därför kallad till biskopen och så förnekade hon att hon hade signat folk. I efterhand fick biskopen veta att Mariet hade rest långt bort och ändå brukat "läseri och bedjeri". Kyrkoherden kallade då till sig maken Håkan som befalldes att förbjuda Mariet att lämna socknen. Hon skulle bliva i sitt torp och mannen resa och köpa vad de behövde. Om hon ej gjorde detta skulle hon förskjutas utav kyrkan och intet få gå till sakramente. Om maken icke lydde skulle kyrkoherden förklara honom för ståthållaren och anteckna i kyrkans bok .


Lutatorp. En historia blir ännu en historia
Så kan det bli när vi människor berättar historier, när själva historien blir allt märkvärdigare och märkligare. För det var så det var när skomakaren i Öjarsmålen lyssnade på Asks berättelser. Med synbar skräckblandad förtjusning bar det av i skomakarns sinnevärld och när han kom hem till de sina nära och kära och berättade, så satte han skräck i hela huset. Ett tjut som hördes ute över hela Askeryd. Lutatorpsborna som bodde närmast förskräcktes och undrade om fara å färde var för handen och så kom ytterligare en historia att berättas. I bygden kände alla till varandras egenheter och de kloka och förståndiga förstod att det var Asks historia som berättats i Lutatorp

Ingen ifrågasatte sakligheten i hans berättelser, men för Ask att sätta sina egna upplevelser i relation till livet i Husabyn låter sig inte göras i en handvändning. Med tiden inser han att det är hans egen föreställningsvärld - hans eget liv - som har tillförts nya dimensioner. Personliga upplevelser som han för sin egen frid behåller som en skatt i sin själ. Ovärderliga erfarenheter som han har med sig för framtiden.


Asks församling bildar en socken
Att förstå sig på Ask och förmedla hans berättelser gick den mest nitiska sagoberättaren bet på. Ask blir snarast en mytisk figur redan under sin egen livstid, ensam om sina upplevelser, men som den husabybo han nu var i själ och hjärta, vann han folkets förtroende och blir hela Husabyns riddare och man antar hans namn när socknen bildas. Husabyn - Asks rödja - blir Askeryd, med en församling och sockenstämma bestående av en diger samling representanter från hela socknen. Sockenprästen är ordförande. Den årliga stämman tar upp frågor och problem som behöver åtgärdas och se till att kyrkan underhålles, att ordningen i socknen upprätthålls. Stämman har också rätt att bestraffa tjuvar och syndare vid mindre förseelser


När socknen väl bildats lät Ask skänka sin gård i Redeby till församlingen. Redeby Norrgård blir ett kyrkohemman. Övriga församlingshemman - kyrkohemman - i Askeryd är Rotekulla, Bordsjö, Ägersryd och Sjöhester. Var och en fick betala 10 % i skatt till kyrkan, så kallat tionde. Tiondet underhöll kyrkan, livsuppehälle för klockaren och hans torp och prästen med prästgård och senare i historien tillkom bank undervisning och fattigstuga.

Asks födelsehemman - kyrkohemmanet i Redeby har en central roll i Askeryds historia. Här växte Ask upp. Fyra hundrare år senare på Nils Dackes tid föds Sven i kyrkohemmanet. En ordningsam plikttrogen bonde som tjänade sin kyrka på bästa sätt. Han levde enligt tiondelängden för 1539. Efter Dackeupproret är enkan omnämnt i tiondelängden. När Gustav Vasas fogdar konfiskerade 70 % av kyrksilvret tog Sven och övriga landbor i Askeryds kyrkohemman och klosterhemman till vapen för försvar av den katolska tron och kyrkans rikedom - silver och guldprakten - som askerydsbor utifrån var och ens förmåga hade donerat till kyrkan sedan riddaren Asks dagar.

Sven dödades och hans änka fick böta med sina kor till de kungliga slottsmagasinen i Stockholm. Ett räfst och rättarting utfört av kungens fogdar, som kom att förändra livet i Askeryd för generationer framöver. Tretton småländer blev nu en del av Sverige under ett gemensamt land Småland


Sägnen om motståndet mot kyrkbygge
Den ända sägnen som finns kvar sedan medeltiden berättar om motsåndet mot kyrkbygget i Askeryd. En berättelse om hedningar som försökte riva kyrkbygget. Som minne av händelsen finns ett stenröse med ett otal stenar som berättar om händelsen. Stenröset finns att ses i skogen efter avfarten mot Eksjö.


Dubbning Riddarslag
Med tanke på Hakons och Asks historier i Bysans, kristnandet och därpå följande försvar av den andliga revolutionen bildades en rad kristna ordnar. Ordnar som hedrade stridbara lojala soldater genom dubbning eller riddarslag till riddare. Huvuduppgifterna var att skydda pilgrimer och gå i främsta ledet i korstågen. De kallades för korsriddare och tempelriddare.

Långt senare på 1200-talet var det dags för kungamakten att införa liknande ordnar till skydd för kungamakten.

För så var det på medeltiden när klaners överhuvud kallades för hövdingar och var och en härskade över sitt eget lilla hövdingedöme och skam den som inkräktade. En svensk gemensam kungamakt var ännu avlägsen, inte i stånd att hantera dessa hövdingar och för detta krävdes drastiska åtgärder. Tretton småländska hövdingedömen lät sig aldrig frivillgt ansluta sig till en gemensam svensk kungamakt, vilket visar sig i det största bondeupproret i Sveriges historia, Dackeupproret senare på 1500-talet.

Kungen av Sverige - Birger Jarls son - Magnus Ladulås lyckades med list att muta till sig en del hövdingar genom Alnsö stadga. Dessa fick förmåner som skattefrihet under förutsättning att man höll kungen med ryttare och häst.

Dubbning eller riddarslag är den ceremoni genom vilken en person utses till riddare. Det kan till exempel innebära att vederbörande får ett slag på axeln eller halsen med den flata sidan av ett svärd. De mest stridbara och lojala ryttarna utsågs till riddare och på så vis kom en svensk kungamakt att få ökat inflytande. Intresset att bli dubbad till svensk riddare var inte aktuellt i Småland. Friheten att rå över sitt eget liv har alltid varit ledorden och så ska det förbli. Att försvara Gammalt och fornt var ledorden, något som man fick betala dyrt för fyra hundra år senare.


Ask testamenterar Husabyn till Alvastra kloster
Asks gård - Husabyn - blev efter hans död ett katolskt klosterhemman. Ask testamenterade sin gård till Alvastra kloster. Han gav sin gård till gud att förvaltas av klostrets munkar. För det var så man gjorde. En självklarhet för Ask som döptes i den kristna tron i Bysans. För att få en inblick i händelseförloppet av den andliga revoultionen på medeltiden kan man vända sig till SDHK-arkivet och läsa skrifter på latin översatta till svenska. Klosterhemmanen tillkom när den döde vid arvsskifte hade testamenterat sin gård till ett kloster. Klosterhemmanen i Askeryd var Husabyn, Eldstorp, Lutarp och en klosterutjord i Bordsjö. En utjord som ödelades på 1600-talet och som dess är en betesjord. Se på en karta från 1683 som Afhyst, öde. På 1100-1200-talen testamenterades gårdar till Alvastra - Vreta - Vadstena kloster.

De tidigaste dokumenterade breven - pergamentsbreven - finns bevarade på Riksarkivets SDHK-medeltidsbrev. Som exempel på dåtidens anda följer dokumentet nedan:
I dokumentet bekantas vi med en man vid namn Magnus Olofsson, som varit sven hos Strängnäs biskop Kol. Magnus hade just avlidit, och det är biskop Kol som utfärdar brevet. Där beskrivs hur Magnus, då han kämpade på sitt yttersta, dock ännu vid sina sinnens bruk, har testamenterat sin gård Hidiner till Fogdö nunnekloster, där han också valt sin gravplats. Han var inte ensam: i rummet fanns hans själasörjare, kanske också biskopen själv, samt flera andra. Kungörelsen avslutas med en varning till Magnus Olofssons arvingar, heredibus: de förbjuds att hindra eller återkalla denna gåva, som han har givit klostret för sin själ (pro sua anima). Om de ändå försöker förhindra gåvan ådrar de sig den allsmäktiges vrede – det vill säga, biskopen hotar dem med bannlysning. Det nämns ingenting om vittnen.


Ask och Embla
Hans namn minner om forna tider när våra gudar hade en högst påtaglig närvaro i våra liv. Ett namn som innebär förpliktelser att leva upp till. Ask var i rakt nedstigande led släkt med den första människan på jorden och han levde med sin utvalda Embla, den första kvinnan på jorden. De fann varandra som små i ett gammalt träd och växte sedan upp tillsammans.
De föddes ur ett träd enligt mytologien men för Ask var ju detta helt i sin ordning. Han föddes i Skoboernas land - Vedbo, vad annat hade varit möjligt. Frågan för Ask efter hemkomsten var om det fanns någon Embla i Askeryd?
Bilden nedan visar Livets träd, ett keltiskt smycke med Ask och Embla. Ornamentet med Livets träd är vanligt förekommande och återkommer i den kristna världen i olika tappningar. Ornament i järn som på kyrkdörren eller skulpterat på liknande sätt som i Armenien eller uthugget ur sten som i Skaraborg, där flera hundra Liljestenar pryder väggar, gravar eller golv. Hyllningen till livet.


Husabyn - Kyrkbyn
Husabyn - Borgruinen - är den första gården, snarare befästning vid Husabysjöns norra strand. En försvarsborg omfluten av vatten. Ej bekräftad. Silfving: Mindre kanonkulor har hittats i området. Ingen arkeologisk undersökning är gjord av området. Inga runstenar har hittats i området.

Norrgården: Tord Bondes gård är belagd 1383 (18/6 LStBp), 1491 (17/1 el 11/7 RAp) och i Bondes jordebok E 43 (omkring 1500).

En avradsgivande kvarn är upptagen i Sten Stures jordebok för år 1502

Husabyn Sörgården Säteriet: Alvastra klosterhemman, belagt 1386 (RPB 2266), 1408 (SD 961 donation från frälse) och 1444 (SMR 1515)

Kungl. Majt:s återfinns i Dorotea Knutsdotter Banérs jordeböcker (Rött 252) 1507. Den ingår troligen i"4 gårdar i Askeryds socken" (1462 27/6 RAp)

Antikvarisk kommentar av Riksantikvarieämbetet
Vid tidigare inventering har man bedömt fornlämningen som hög - gravfält. Kullarnas oregelbundna form och toppiga tvärsnitt samt en säkert belagd tradition om att en borgruin ska finnas i området motiverar ombedömning.

Asks Husaby: Riksantikvarieämbetet L1974:1909
Ruinkulle, 32x30 m (N-S) bestående av ca 5-6 högliknande oregelbundna kullar, 3 - 11 m diameter och 0.3 - 1.5 m höga. Kraftigt övermossade med stora stenar synliga i ytan, mestadels 0.2 - 0.5 m stora

De två största kullarna är belägna i mitten av ruinen, 8 - 41 m diameter och 1 - 1.5 m höga. De har ett "toppigt" tvärsnitt.
Troligen spismursrösen. I öster är en nedgrävning, 8x4 m stor (Ö-V) och intill 1 m djup.

Östra delen är belamrad med röjningssten från närliggande åker.
Bevuxet med tre björkar, en rönn och en oxel. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad. Information kan saknas, vara felaktig eller inaktuell.


I folkmun blev Asksryd - Askeryd
Namnet Askeryd berättar en historia. En man vid namn Ask äger sitt ryd. En possesiv form - ägande - en förändring av Asks till Aske. Vi möter en företagsam hövding som röjer skog för sitt rödje, sitt ryd, sitt Askeryd. Han befann sig i Skogsboernas land - Vedbo -. Ved betyder skog på medeltidssvenska.
I folkmun betyder bokstaven e i torparnman med ett mansnamn ett ägande. En uråldrig genitivform som i dagens svenska är ett s. Asksryd. Det finns i Småland ett stort antal rydnamn med ett e efter ett mansnamn: Källeryd, Kättesryd, Månseryd, Germunderyd, Emunderyd, Gudmunderyd.
Gårdarna runt Husasjön kom till innan vi hade ett skriftspråk. Äldsta text skriven på svenska är äldre västgötalagen från 1225


Utdikningen av Husasjön
Framför allt på 1800-talet sänktes vattennivån med anmärkningsvärda 6-7 meter genom olika sjösänkningsföretag och sjön minimerades avsevärt. Senast sjösänkningen genomfördes 1942, då sjön blev ytterligare 80 cm lägre. Anledningen var att den ansågs vara vattensjuk och skapade problem för bland annat jordbruket.
Namnet Husa(b)y avslöjar att kungamakten varit närvarande i Askeryd. Husabyarna var föregångare till kungsgårdarna, som anlades under medeltiden som ett led i att bygga upp en stat, ett konungarike. Ett säte för kungens fogde med rätt att driva in skatt.
Var det Norrgården eller Sörgården(Säteriet) som engång var kungsgård eller var det Konungsäng på andra sidan Husasjön



Jöran Patkull på säteriet

Släkten Patkulls ursprung finns att söka i dåvarande svenska Livland, till Jaunkarpen och Owerlack i Livland . Dit till "svenska Sibirien", som man på den tiden i Sverige kallade området eftersom ryssarna skickade svenska fångar på 1600-talet.

Patkull levde på stormaktstiden och gjorde karriär i ett rike som erövrade rikedomar, utvidgade sina gränser och utmananda sina grannar. Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinga blev svenskt.
Han slapp att vara med om när den svenska kronan avvecklade adelns stora privilegier och förlorade inflytande genom "Reduktionen" av deras gods 1682.

Jöran Patkull blev mycket gammal, för den tiden helt sensationell. Han föddes 1575 och blev 1610 hovjunkare hos konung Karl IX, löjtnant 1622. År 1635 blev Jöran naturaliserad svensk och adelsman. Han blev till sist överste. Han avled d. 4/8 1676 i Askeryd över 100 år gammal , sedan han "nästan blivit barn på nytt" enligt samtida vittnesmål.
Han friade inte långt före sin död vid omkring 100 års ålder och blind till sin sonhustrus moder Christina Stolpe, som då var innemot 80 år gammal, men fick avslag.
Jöran Patkull är begravd i Askeryds kyrka där även släktvapnet finns. Hans begravningsprocession började med samling vid Korskullen med likbåren, som finns att beskåda intill kyrkan i gravkoret. Hans begravningsbanér bars sedan i spetsen av processionen till kyrkan. På 1600-talet begravdes ännu inflytelserika askerydsbor inne i kyrkan



Tre bilder Askeryd Södergård 1905 och 1907. Isdöse understa bilden





Säteriet Askeryd. Arrendator Karl-Johan Johansson: Några minnen ur mitt flydda liv från 1928.

Sammanställt av Per-Ola Turesson


Askeryds husförhörslängd AI:34 1892-1896

Några minnen ur mitt flydda lif. Upptecknade på mina barns önskan av sin fader Karl-Johan Johansson, nu i sitt åttionde lefnadsår 1928. Jag föddes i Ingelsbo i Marbäcks socken ( Anebys kommun)den 27 Juli 1848. Vi voro sex syskon, tri pojkar och tri flickor. Jag var den andre i ordningen.

Min farfar hetade Anders Larsson, och farmor Greta.
Farfar var född 1777 och dog 1861 84 år gammal. Farmors ålder vet jag icke, minnes dock henne något litet.
Far kom med sina föräldrar till Ingelsbo vid tri års ålder, han var född 1818 och dog 1905 87 år gammal.
Mor var född i Hästeryd i Frinnaryds socken( Anebys kommun) samma år som far 1818 och dog 1861 endast 43 år.
Far hete Lars Johan och mor hete Karin,förr Josefsson.


Min Barndomstid

Folkskolan var då minimal, något skolhus fanns då icke i socken. Skolan hålldes då omväxlande i sockenstugan vid kyrkan och i bondestugan i socknen, dit lärarna fick liksom barnen gå och medföra sin matsäckskorg. Lärare var där en av sex i Marbäck. Terminerna var icke långa på varje ställe, men lästimmarna 6 å 7 per dag, det gällde att väl utnyttja tiden. När en skoltermin började var lärarnas främsta fråga: hur många dagar i veckan skall du gå ? Man svarade då som far och mor bestämt 2 eller 3 dagar.

Lärarna var icke många, Kravet var att lära sig läsa korekt inantill. Kattekesen och Bibliska historien utantill och en del ur Salmboken Geografi och svenska historien var icke mycke frågan om, någon karta såg jag aldrig i skolan. Vi fingo börja lära oss skrifva och räkna, den som kan lära räkna de fyra enkla talen, ansågs som mycket lärd. Jag som mina syskon hadde lätt för att lära oss läsa, och hade genomgått kursen vid 12 års ålder. Någon fortsättningsskola fans då icke.

Konfirmations skolan var mer påfrestande, då fick man ståi om man skulle slippa igenom på ett år, och slippa bli ”frånskild” det var de som fingo gå två till tri år innan de fingo ”gå fram” som de hette.


Min Ungdomstid !

Så länge mor lefde och far var frisk, viste vi intet ant om, men året efter mors död blev far sjuk. Sånära ett års tid,, fick värk i sitt högra knä, sk. Fistel, sökte läkare hemma, låg sedan en tid på lasarettet i Eksjö, och sist i Jönköping, der de ville amputera bort benet, vilket far dock inte tillät. Genom denna svåra värk han lidit var hans knäled fästersat så han icke kunde räta eller kröka på benet som var krokigt, och icke häller stödja på foten och få den till marken. Far tillfrisknade dock så småningom, och skaffade sig ett träben som han gick på till sin död.

Far hade då kostat allt vad han egde på läkare och var utfattig samt några skulder på sin lösegendom bestående av tri kor, ett par stutar några får och en gris. Vi hade således mjölk och potatis brödsäden var det knappast med, hälften råg och hälften havre sammanmalet till bröd var det vanligaste, inte enbart i vårt hem utan lite varstans på den tiden- Jag var då 14 år och min älsta syster 16 år, hon stod då i mors ställe för det indre och jag för det yttre skötseln av hemmet, och det blev ju derefter. Vår granne, Gustaf i Smedstorp var hjelpsam mot oss och hjelper mig med sådd och skörd det året.

Så tillfrisknade far så småningom och jag tillväxte så vi kunde reda oss utan andras hjelp, så gick ett par år. 1865 fick jag tjenst hos nämnde Gustav i Smedstorp varannan vecka eller dag, som det bäst passade, och fick då 15 kr lön, året därefter 25 kr.
1867 flyttade jag till Bruneryd ( Anebys kommun) och hade då 30 kr lön och 1868 till Anderstorp i Bredestads socken och hade då 35 kr lön.

För nutidens menniskor kan det låta otroligt att det gick att kläda sig för sådena årslöner, för den som icke kunde få någon hjelp från föräldrarhemmet, men det måste gå, och att betala ut något för nöje eller dylikt kunde aldrig få komma ifrågan. Der till kom att det då idkades allmän hemslöjd, det odlades lin, födda många får som gav ull, spann och vävdes samt färgades i hemmen allt som behövdes till kläder : helylle vadmal för vintern och halvylle sk. presstyg och linnevävnader om sommaren: Skjortväv av bomullsgarn till varp och blångarn till inslag, slogs ihop tjockt i starkt, men ej så vassa de var innan de gått igenom sju bykar. Ett par stövlar fick lov räcka minst två år. Det var att gå i träskor vardagar, påspikade gamla stövelskaft vintertiden lappa och laga sålänge någon lagmån fans.

1867 var ett våtår, regnade så mycket på eftersommaren så att säden grodde i skylarna och havren stod ute öfver oktber månad, och 1868 blev ett torkår, då intet regn föll från vårsåddens avslutande tills vi körde in råg ( troligtvis i augusti månad) då kom ett åskregn, vårsådden blev så kort att den icke kunde bindas i kärvar utan räffsas ihop, och litet i axen.

1869 blev ett nödår, fans då icke mycket kvar från föregående år att leva av. Vid midsomartid fick och tog jag dock städja att tjena kvar, men framåt hösten blev jag, och många andra uppsagda till flyttning, enär bönderna ansåg sig icke ha föda till några tjenare, vilket ökade nöden i de fattigas hem då de fingo hem vuxna barn som icke fingo tjenst. Det olyckliga var att det icke fans någon slags arbetsförtjenst, ingen skogsavverkning innan jernvägen var bygd, icke häller lätt att få ut på landsbygden brödsäd från sjöstäderna. Från Jönköping hämtades Ryskt grovt rågmjöl i bastmattor som av Fattigvårdsstyrelsen såldes ut på kredit i små partier till de fattiga familjerna i socken. Någon fackförening eller arbetslösunderstöd från staten existerade icke, den fattige fick ta sig fram bäst han kunde. Undantagande sistnämnda år hörde man icke såmycket klagan och missnöje då som nu.

Samma år 1869 gjorde jag min vapenöfning som var 15 dagar i två år, det andra året 1870 blev vapenvila till följe av de hårda tiderna, så jag sjapp med endast ett år.

När jag gick i konfirmations skolan var jag en av de längsta pojkarna, men vid mönstringen till exsissen den minsta så det var nära att icke få gå med, räckte knapt opp till 5 fot 2tum som var minimåttet ( 157,5 cm ) hade således ingenting vuxit mellan 15 till 21 års ålder : växte sedan upp till 6 fots (182,4 cm) längd. 1870 tog jag tjenst hos Spånberg i Hult Bredestad socken får 70 kr lön, som då ansågs vara stor, var där i 4 år får samma lön. Will intet orda om dessa åren som tillförde mig både gott och ont.

1875 inträdde en ny tid, jernvägsarbetet hade då nått till Aneby. Jag började der straxt på hösten och efter julferien blev jag anstäld som förman får ett arbetslag och har då omkring 2 kr per dag. Jag trivdes dock icke i det ruskiga Rallebusa lifvit utan slutade på våren och tog tjenst som Rättare på Wrangsjö. (Anebys kommun) Nu hade man hunnit så långt att man kunde kläda opp sig ordentligt och derigentelemna far någon hjelp.

Till Lommaryds marknad samma höst kom en Johan Karlson från Brunseryd som var bosatt i Wingåker, och hade fått i uppdrag av en godsägare der, att skaffa honom en dräng från Småland som kunde sköta hans lantbruk. Johan Karlsons fader, Godsförvaltare Karl Johanson i Brunseryd, förordade då mig såsom duglig dertill. Och tog jag då tjenst hos Herr Erik Larson i Lunda Wingåker socken för år 1876 för 200 kr lön 10 i stödja och fri resa. Det var ett lyckligt val, enär jag där mötte min blivande hustru Karin ! som var Erik Larsons hushållerska. Han var enkeman. Där mådde jag bra, och kom godt öfverens med både husbonden och hushållerskan, och undra på det …! Samma år köpte Wingåkers Kommun ¾ mantal Båsenberga till fattiggård.

Vår husbonde som hade mycket att säga i de kommunala ärendena, rekomenderade mig till föreståndare och Karin till husmoder på Fattiggården. Wi gifte oss den 18 Dec och tillträdde den 14 mars 1877 får en lön av 300 + 150 = 450 kr för oss båda och som de hette ” Fritt virve” vid gården var en stor tvåvånings bondestuga som fylldes med så många fattighjon som bekvämt kunde rymmas. Så blev det att igång med förberedande nybyggnads arbete, avverkade skog som fans på gården. Sli tegel, som också slogs och brändes vid gården av ler och sågspån.

1878 byggdes den nu stora Fattigiinrättnindens hus, Jordvåningens ena sida av gråsten andra av tegel,rymmande, källare,skafferi,kök,matrum,bagarerum och två boningsrum samt två rum med galler i detta därnere för tillfälligtvis sinnessjuka. Tills hospitalvård kunde fås. Der ofvan två 14 fots (4,26m) höga våning av tegel, innehållande två rum för Föreståndaren, ett Direktionsrum för denes sammanträden, en större samlingssal, arbetssalar, sjuk och sovrum. Tvättstuga och svinhus byggdes också av tegel, samt visthusbod av trä, hela byggnadsarbetet pågick i tre års tid. Sedan allt var färdigbygda, var de intagna fattighjonens antal 60 å 70 st och några barn. Det var många hufvuden och många sinnen, de flästa voro gamla, men endel medelålders, och unga kvinnor med barn samt unga män vanlytta på ett eller annat sätt. Jemte dessa, vardet 20 å 30 tal fattiga boende ute i sockenen som den förste i var månad komma och fingo rågmjöl 5 till 10 kg, sill och kontanter. Det fans så många arbetsföra av de i Fattiggårdens intagna att gården kunde, med tillhjelp av en av gårdens läspare som förman, brukas. Lika så bland kvinnorna vid den inre hushållningen. Allting var då så billigt att Fattighjonens hela kostnad 1881 var:

Hushållets konto 5321,00
Beklädnas konto 672,49
Diverse omkostn 664,89
Slitning å sängkläd. 208,76
Summa 7395,14

Hjonens arbete under året. - 2412,27
Kommunens kostnad 4982,89

Sålund kostade de endast 70 i 80 kronor per hjon och år. Hur var detta möjligt ? Hufvudboken utvisar icke antalet personer, och kanske det var närmare 60 än 70 det året, det växlade om en av de yngre som kommo och gingo. Matordningen var enligt faststäld matlista : Frukost kl 7, sill och potatis omväxlande med mjölkvälling. Middag kl 1, ärtor och fläsk, kål och soppor av olika slag, Aftonvard, ost i bröd. Kvällsvard, rågmjölsgröt å sill. Skummjölks osten kostade 30 å 45 öre kg och skummjölen 1 öre kg från mejerirt, dit gårdens mjölk lemnades och betalades med 15 å 16 öre kannan. Kaffe utan annat dopp än rågbröd, helgdags i mån. Smör eller vetebröd fingo icke de som var friska, endast då de voro sjuka fingo de sådant.

Som bevis på matpriset nämnes, att Byggmästaren som hade alla arbeten på akord, betingade få för sig och sina arbetare, mat och rum vid gården mot betalning. Mat vid särskilt bord, som byggnadsarbetare fordrar bädd och rum för 60 öre per dag. Så var också arbetspriserna i förhållande dertill : tex Bärsjisar ? 14 fot höga sattes opp för 10 kr per styck. Detta har jag icke tagit ur minnet eller på måfå utan ur den bok jag längre fram skall nämna. Efter nybyggnadernas fullbordande, blev mitt, ja båda vårat arbete något lättare. Men nog hade vi nog ändå.

Mamma hade att uppväga och uppmäta allt som enligt matlistan skulle åtgå för dag. Sätta alla kvinnorna som hade någon arbetsförmåga i arbete att sticka, spinna, väva, sy, bädda, städa, dela ut och ha hand om allt linne mm. Och mitt arbete var ju att styra och övervaka det hela : inköpa varor som behöfdes och sälja vad som blev att sälja. Att sätta gubbarna i arbete, vid gården skötsel. Jag hade några riktigt hyggliga å duktiga gubbar i 60 i 70 årsåldern, några som icke ville göra någon nytta, och några riktiga busar som bara ställde till oreda och besvär, och särskilt en som var en skräck i hela samhället innan han togs in på fattiggården, och som jag hade många nappatag med, och påsätta honom tvångströjan ner han kom i raseri, men jag var stark och med Guds hjelp och beskydd blev hans öfverman och ingav respekt så att han slutligen icke vågade sätta sig opp. Är att märka att han var icke fullt normal ( klok ) dock icke idiot nog härom.

Så bokföringsarbetet, allt skulle spesifiseras på papper. Gårdens inkomster och utgifter, vad som förbrukats i hushållet, till kläder, och hjonens arbete, för gården, för inrättningan och åt främmande, allt var för sig och åsatta pris derpå, och öfverlemmna dess handlingar var månad till Patron Hultgren på Brene som förde hufvudbokföringen. Som jag var ovan skrivkarl hade jag i början inte så lätt att få allt att gå ihop. Sid 5

1881 köpte jag en räkenskapsbok och införde ur min kladdjournal vad jag der hade innan jag lemnade den till Hultgren. När året var slut, och Hultgren ( som var Direktionens ordförande) och min närmaste förman å husbonde, lade fram sin bok, lade jag ock fram min, och befans att de var presis lika: notabene undantagande stilen. Hufvudsaken var att det var rätt fört, och det var det. Jag fick mycke beröm derfår, och det beslöts att jag derefter skulle för all bokföring. Rätterligen borde jag fått hälften av de två hundra kronor som Hultgren haft, men jag var enfalldig nog att intet begera, och dervid fick det bli. Jag hade föregånde årsens räkneskaper, som jag studerade och såg hur kontona skulle uppläggas och posterna föras, i annat fall hade det nog inte gått utan undervisning.

Min förutnämnde bok har jag kvar som ett minne, och derur tagit de anteckningar jag gjort. Så gingo år efter år och var dag hade sin plåga. Det behäftades under stundom, Jobs tålamod att hitta ut. De första åren voro svårast, det var icke lätt för de gamla att frångå sina gamla sina gamla vanor och slätta sig de nya lefnadsreglerna till efterrättelse.

Det var stränga herrar i Direktionen, bland dem två Baroner, Mecklenburg på Högsjö och Palmsterna på Skenäs, Öfverste för Nerikes husarer, fordrade sträng disiplin och ordning. Mamma och jag fingo dock aldrig någon anmärkning då de såg att vi gjorde vårt bästa

Har förut skrifvit, att hjonen fingo kaffe endast söndags em. De flästa hade dock vänner efter anhöriga bland de bättre lottade som komma och hälsa på dem och lämnade en slant till kaffe, som de själva fingo koka, ehuru det strängt taget var förbjudet. Icke så sällan fingo de en extra förplägnad från rika familjer efter familjens festligheter, och långväga Herrrar som kommo för att bese fattiggården som då var något nytt för kommunerna,gåvo ofta en 5 eller 10 till kaffe åt hjonen. Nästan alla använde snus, och fingo sådant: ock de mäst arbetsföra och hyggliga fingo en flitpennig till uppmuntran, och i den mån tiderna blevo bättre fingo ock de fattiga det bättre.

1885 Anhöll jag om betyg och sökte Föreståndarplattsen vid Filipstads arbetsinrättning, varpå jag fick ett sålydande svar. ” Bland 38 sökande var ni en av de 3 som sattes opp på föslaget, och valdes pensionerade Fanjunkaren NN till Föreståndare” Tar mig friheten vidfoga avskriften av betyget som jag har i behåll och börjar med ett Protokoll utdrag. ” Utdrag av Protokoll hållit vid lagligen utlyst ordinarie Kommunalstämma i Wingåkers sockenstuga 30 Mars 1885. Församlingen beslöt i sammanhang härmed att i dagens protokoll hedrande omnämna Fattiggårds Föreståndaren Karl Johanson i Båseberga för det sätt hvarpå han fortfarande utöfvar sin befattning till församlingens fulla belåtenhet” justerat och uppläst i V Wingäkers kyrka den 5 Aprill

Betygsavskrift
Utdrag av Protokollet vid fattiggårdens Direktionssammanträde i V Wingåkers fattiggård den 23 Maj 1885- Hade Föreståndaren C-J Johansson anhållit om Direktionens intyg öfver hans förhållande i tjensten, och beslöt Direktionen i anledning derav vitsorda, att Johansson, som altsedan fattiggården inrättats i Mars 1877, varit anstäld såsom föreståndare, med biträde af hans hustru såsom husmoder, vid inrättningen. Städse gjort sig känd för ordenlighet, nykterhet, redbarhet och trohet i sina viktiga pligters fulla görande : Att han ådagalagt mycken skicklighet vid skötseln av jordbruket och iutförande av de mångartade göromålen så vid en landtgård förekommas, att han med goda lämpar och allvaro förstått att uppehålla ordningen och visat sig ega en icke ringa förmåga vid tillsynen av den stor personalen, som varit i fattiggården intagen, äfvenså allt under de 3 sista åren skött all bokföring och böckernas avslufning vid gården, och därför fått emottaga församlingens erkännande, hvadan Direktionen vill slutligen uttrycka, att hans aktning från nu innehavande tjenst skulle kännas som en förlust för gården.

Så det fick det att gå än något år, men vi börjat tröttne, särskilt Mamma som hade det ganska ansträngande, dertill kom att vi såg det svårt att farsläa våra barn bland dervarande barn och de gamla, så önskade vi få ett eget hushåll, och började se oss om efter något annat.

Greve Fredrik Bonde köpte Sparreholm 1886 och hade der tri utgårdar till utarrendering, jag gick till honom och bad få bliva hans arrendator. Han håller hårt på att vi skulle vara kvar och icke sluta då vi var till så stor belåtenhet i ömsesidan.

När jag gifvit skäl varför vi vill sluta vid fattiggården, bjöd han mig resa och se på ifrågavarandes gårdar, och order till Inspektören på Sparreholm att taga emot mig, och lemna mig kusk i häst dit jag ville resa. Återkom till Greven frågade han vad jag tyckte, jag, jag sade att jag varit på all tri gårdarna och fäst mig mäst vid den miste Ramsberg, som låg så att ägorna gränsde intill jernvägen och parken till Sparreholm, vartill var 80 tundl. Åker och bra ängs och hagmark.

Greven tyckte att jag skulle ha en stark gård på 200 tundl. åker. Johansson är ju en skicklig landtbrukare och van vid att handhafva folk sade han, och der är mera att taga av, jag sa då att deri har nog Greven rätt, men man måste ju räkna med fler faktorer, jag hade inga anhöriga att få någon hjelp av, och får nog att göra med att få det som fordras till uppsättningen på Ramsberg, och tillade jag : Om jag lyckas, och framledes kan taga något större bruk, och Greven då har något arrendeledigt voro jag tacksam få bli ihågkommen. Så blev det fråga om arrendet för Ramsberg, det var satt till 1600 kr jag lyckades pruta till 1400 kr per år. Detta var i Oktober 1886.

Första dagarna i Mars 1887 kom Grevens kamrer till mig, och sade: Greven frågar om Johansson skulle vilja taga i stället för Ramsberg en egendom i Småland som heter Askeryd, dermed följer full uppsättning av lefvande och döda inventarier, och fordras mindre kapital än till Ramsberg. Men sade han, det kan icke bestämmas förän 14 Mars varit. Arrendatorn på Askeryd år en dålig landtbrukare, skuldsatt och har icke fått någon att gå i borgen för lösegendomen och arrendet, men kan han ordna sina affärer och få antaglig borgen, så får han vara kvar en arrende period till, men det är inte troligt. Johansson skall resa ner och se på Askeryd och sedan gifva svar, jag tackade för erbjudandet, inseendet att Greven dermed ville mitt bästa och sade att jag skulle fara.

Arrendevilkoren i ett blivande kontrakt hade jag fått och tagit del av innan jag reste. Innan resan till Aneby gick jag först till Katrineholm och talade vid Patron Pettersson som var Grevens ombud. Han var mycket missbelåten och sade, fingo Kapten Karlsson vara kvar åtminstonde 5 år till, då skulle han reparera opp dem bristerna som finnes å byggnader mm. Och få en mindre husersättning att betala vid ett blivande avtrad. De voro god vänner.

Kom till Askeryd, Kaptenen var sorgsen och nervös, viste sig ingen råd och frun var arg. Jag var der i två dagar, var öfver natt hos min syster i svåger i torpet Gölan, och givetvis öfver ägerna och såg vad som kunde göras till gårdens förbättring. Reste hem, och åkte till Greven, omtalade vad jag sett å hört av Petterson i Katrineholm, att han påstod att Kapten skulle kunna avhjelpa vad som fattades om han fingo vara kvar 5 år till. Greven blev arg och sade, jag tål inte det favoritsystem, och den Krabbsaltaren har under sin tioåriga arrendetid inte slagit spik i vägg, gör det inte häller : och förövrigt får han sannerligen ingen som går i borgen för sig.

Är att märka, att Karlsson hade varit Sjökapten och hade ringa insikt om hur ett landtbruk skulle skötas, utan lita på sitt arbetsfolk. Rättaren berömde torparna och dessa berömde Rättaren och så trodde husbonden att allt var som de skulle vara.

Åker till Greven på Sävstaholm och sade: den 14 Mars blir auktion ved Ramsberg, och jag är så rådvill om vad jag ska göra. Skall jag dit så behöver jag köpa åtskilligt, kör och åkerbruksredskap för vårbruket. Greven svarade: res dit och köps vad som behövs, blir det att flytta till Askeryd då öfvertager jag det köpta, och låter bruka Ramsberg till gården Sparreholm tillsvidare. Jag reste i sällskap med min hustru som inte varit der förut, köpte inte mycke och när auktionen var slut blev vi bjudna på mat i sällskap med auktionsförrättaren med många andra, och presenterades som blivande åboer på Ramsberg. Medan vi äta kom ett postbud med ett telegram så lydande : Askeryd är ledigt och Johansson ska dit !

Jag stoppade telegrammet i fickan och låtsats om ingenting, och ingen kom för sig att fråga vad det innehöll, ehuru de såg frågande ut. Vi skiljdes, och hälsades välkommna åter, men kom der icke mer. Så blef det att rusta sig till flyttning, jag hade köpt 3 hästar ( icke på auktion utan kontant ) Karl som var 9 år, en dräng och jag åkte från Båsenberga den 22 Mars efter hästar som tog 2 dagar. Mamma med barnen och nuvarande piga Lina Ahlin reste dagen efter med tåg till Aneby och kom fram den 24 Mars, så började en


Ny tid i vårt liv

Vi hade då lefvat i ett lyckligt och arbetat gemensamt i 10 år, och bäst att vi render nämna tid erforo. En ny födelse frälsta av nåd till barn åt Gud, och lärt oss som Abraham, i Mose första 12-7:8 bygg ett bönealtare och åkalla Herrens namn der vi slog upp vårt tält. Wi hade icke mycke att börja med, mamma hade efter sina föräldrarmellen 9-10 hunrakronor, och ungefär lika många kr hade vi på våra Sparbanksböcker och 1000 kr lånta pengar från Wingåker. På arrendekontraktet ställt på ömsesidig uppsägning och 3000 kr årlagt arrende. Dermed följande 1014 mans och 370 kvins dagsverkan från 8 torp och två lägenheter lydande under gården. Samt inventarier bestående av 2 hästar, 8 par oxar 22 kor, 7 ungdjur, 40 får och 2 svin, å kreaturen var icke satt något pris utan räknad efter ålder och måta, samt döda inventarier av många slag värderades i penningar, största delen gamla, kanske 100 tals år oanvända och värdelösa, träplogar och träoxel vagnar, dock en del användbara såsom 5 arbetsvagnar med jernaxlar värderat till 115 kr, diverse saker i ladugården, stallet, selar remtyg och till köket och mjölkrummet 4 stora koppar kittler, sängkläder till tjenstefolket, 2 skålpund Ullgarn, 25 skp. Tåggarn, 78 skp. Blångarn mm allt värderat till 1512 kr.

Dagarna efter påsk hållde Kaptenen auktion på sin lösegendom och sattes derefter under administration då hans foderingegare fingo 40 % av sina fodringar. Herrskapet Karlson flyttade då opp i Statbyggningen der de fingo 2 rum och kök, öfverdommaren flyttade de på hösten till hans moder i Fridhem som han hade som donation från sin Askerydstid. Greven var dock så god emot honom att han gav honom 1500 kr, skulle heta som lån, men behöfvdes eller kunde icke återbetala det.

Wi blevo goda vänner med dem sedan de blevo övertygad om att vi icke haft någon skuld i deras flyttning från Askeryd. Karlson var en god man. Frun var stallt och mycke fordrande. ” Gud står emot de högmodige, men de ödmjuka gifver han nåd” må vi komma ihåg det ! De blev icke länge i Fridhem, reste till Amerika, Karlson blev icke gammal der, dog snart, hur det gick för frun och hennes 4 barn vet jag icke, sades att hon hyrde rum och hade inakoderade matgäster, troligen är hon död nu.


Så blev det till att börja arbeta

Delvis såsom på nytt, först att köpa vårutsäde och matvaror för 10 personers hushåll under sommaren, anskaffa åkerbruksredskap, reda till jorden för vårsådden, så och börja med trädesjorden. Plöja, rensa opp dikena,köra bort sten, reparera opp det nödvändigaste vid bygnader och stängsel kring beteshagarna. När det blev sommarvarmt började vi att gräva och rensa opp kanalen son går genom maden, den grävdes ny för då sina 70 år sedan under gamle Axelmans tid som då hade gården under eget brukoch en Inspektör. Maderna odlades sedan medelst fläckhackning och bränning. Sålänge det var gödningskraft i askan blev det skörd, men när den tog slut ville intet växa der. Någon atifiell gödning fanns inte då. Det sades, att första tiden efter misslyckades sädessådd, såddes de senare betades och slutligen växte ingenting.

Genom en god vän i Mellösa köpte jag en värmlandsplog och en risst, hade 2 par oxar å karlar att plöja från midsommartid till hösten, låt grava diken, arbete i kanalen höll på så år efter år tills hela fältet cirka 100 tunland var lagd under plog. Cirka 100 tunnland var fastmarksåker, sålunda 200 tunnland åker. Mossarna gav goda skördar särskilt första åren, även senare men fodrade mera gödning. Kunde föda fler djur och ökade Ko antalet till 40 och några deröver och födde opp många ungdjur. Körde mjölken till Eksjö till 1890. Då köpte jag en gammal Separator, kerna ostkar å ostpress, låtaft. Börjar dermed på våren 1891. Det gick dock icke bra att få jemn gång på separatorn. Köpte året derpå en gammal ångmaskin och panna, hade den tills 1905 då jag genom byte köpte en ny av Wulkans i Norrköping, tillverkning för 1200 kr mellangifte. Bäst och billigast hade varit köpt nytt från början, men pengar, pengar var läga dem ?

Detta maskineri är i dagligt bruk vid Askeryd än idag. Mejeribyggningen var då jag började ett gammalt envåningshus innehållande två rum. Bygde till och på detsamma 1902 till 2 våningshus med 3 rum å kök i öfra våning och visthusbod i nedre våningen. Redan 1888 byggdes vagn och redskaps huset, det gamla var ingen lagmån på. En gammal loge stod. Nere vid kanalen, delvis taklös och färdig att ramla ikull. Den revs och byggdes om som oppkörsbro och körbana 1891 och 1900, nyinreddes brygghuset med en avdelning till smedja och tillyggdes ett svinhus med rum för 30 å 40 svin. Arbetspriserna voro då låga, det oaktat måste jag låna åtskilligt dertill, lyckades få lån av privatpersoner och behöfer icke be någon om borgen. Allt stod då i låga priser, har förut nämnt att jag hade tri hästar med från Wingåker. Ett sto 12 år kostade 125 kr 2 st i 3-4 året kostade 425 kr paret Men penningen stod i hög kurs, 3000 kr hade då ungefär samma värde som 10 å 12000 kr nu, och åtgick mycke till de 3000 kr arrendet då.

1 kg smör kostade då 1,50-1,60kr
1 liter mjölk 6 öre
1 kg fläsk 40-50 öre
1kg råg 10-11 öre
1kg havre 6 öre

Dränglönen var 150 å 175 kr och piglönen 75 å 80 kr per år. Nämnda priser var under vår första tioårstidspriser i Askeryd, derefter steg priserna såsmåningom. Mäst smöret och mjölkpriset, sedan jag fick mejerirörelsen igång och ett 20 tal leverantörer lämnade mjölk, och det blev mycket mejeriavfall till svinfoder fick öfvervägande goda skördar till kraftfoder åt kobesättningen gick det bättre å bättre.

Värsta olägenheten var frostskadorna som första men även senare tider inträffade. Sådde man havren på mossarna tidigt riskerade man vårfrost, och sådde man sent då riskerade man att den icke hant att mogna innan höstfrosten kom. Ett exempel : Samma år som logen byggdes Har jag hela fältet besått med havre. En kväll vid den tid då rågen begynte att gå i ax var det kallt, termometern visade 0 gr och senare – 10 gr på kvällen, jag kunde inte sova den natten, gick upp vid soluppgången, gick genom rågfältet, såg ett å annat ax täckt av is, och då jag bröt på stråna gick det av, var som takisar ( istappar). Havren var var vackert uppkommen, 2 å 3 tums lång, vit som snö, och då jag gick i den brast stråna av och blev svart i spåren. Det var icke mycke humör i Karl-Johan då. Hade sått ca 10,000 kg havre och Kali å Superfosfat för 5 å 600 kronor och såg allt förlorat.

Logen var riven och stenfoten satt, gick och såg på den och kände lik den rika kornbonden, deri ” att jag rivit ned den gamla ladan för att bygga opp en större att lägga min skörd uti” Jag kände mig såsom tillintetgjord, fallde på min knä i en timer fyll i bön till Gud. Och vad hände: ett moln steg ett moln steg opp mot aftonen och ett sakta regn började falla och drog tjälen ur rågstråna och havren sköt ny brodd och blev en av de bästa skördarna. ” Herrenshand kan allt förändra” Det blev mig en god lärdom till att icke misströsta om det såg bekymmersamt ut.

Så gingo åren, det en bättre ett annat sämre, den ena tiden räckt den till och blev över, ett annat gick det åt, dock icke mer än det råckte alltid till utgifterna, så att jag behövde aldrig sälja något i förtid och olämplig tid för att få in pengar. Arbetet räckte alltid bra till, jemte det egna fick jag kommunala bisysslor, var Kommunalnämndens ordförande i 12 år dermed då var förenat med fattigvården. För det hade jag 40 kr per år till sk. Skrivmateriel. Nu kostar den tjensten 500 kr. Revisor i kyrka å skolklasser i flera år. Styrelse ledamot i Tingshusbyggnaden i Tranås. P länsets brandstasnämd inom socknen. Initatiativtagare till bildande av Askeryds sjukhjelp och begravningskassa. Blåbandsföreningen, och Askeryds m.f.s. Hästförsäkrings bolag och dens ordförande i 25 år. Mejeri bestyren taga oss tid, jag måste vara öfvermaskinist och se till att allt var iordning, räkna ut och betala mjölkgårdarna. Mejerirörelsen gick med en någorlunda god förtjenst tills början av nittonhundratalet, oaktat att smörpriset 1892 å 1893 hade stått i 2,20 kr gick ned till 1,30 kr per kg 1905. Då började bruket av handseparatorn av småbrukarna mera allmänt, och mjölkmängden til mejeriet mindskades. 1911 arrenderade jag ut mejeriet till Mejeristen Sandin i Aneby, mot erhållande av att kernmjölk och vassle som blevo.


Min goda älskade maka Karin

Har hittills mest talat om mig sjelf, och egna upplevelser. Vill nu tala om min goda älskade maka Karin. Utan hennes hjelp och stöd skulle vi icke kommit dit vi komma. Hon hade en god omdömmesförmåga i allt som rörde såväl den indre som yttre hushållningen, och en arbetsförmåga öfver det vanliga måttet, hade ett hushåll av 18 å 20 personer, 5 drängar och 2 pigor, 9 barn större och mindre att kläda och fostra. Lina Ahlin som var med oss från Wingåker och var kvar till hon sig, var Mammas hjelpreda i köket och barnkammaren med de små. En riktig trotjenarinna som man i allt kunde lita på. Jemte sina husgöromål hade mamma alltid en till flera vävstolar i gång, allt eftersom flickorna tillväxte och deltog i de husliga sysslorna. Som exempel på vad hon arbetade ihop ihop, och enligt bouppteckningen lemnade efter sig, förutom vad som slitits och förbrukats under hennes tid. Näligen : 37 st sticktäcken

17 st ullfiltar
171 st hel å halvlinne lakan
138 st örngotsvar
318 st handdukar
35 st större å mindre borddukar
20 st kuddar fyllda med fjädrar
14 st kuddar fyllda flock
10 st fjäderbollstrar
14 st flock madrasser
3 st tagel dynor
128 kg linneväv
60 kg tåg och blångarn
Allt hoparbetat i hemmet.

Karin född 1849. Således ett år yngre än jag. Hon föddes i Bårsta i St. Mellösa socken i Örebro län. De voro 4 syskon, 2 bröder och 2 systrar. Karin var den yngsta av syskonen. De egde sitt hem, ¼ mantal i Bårsta by, de voro icke troende. Karin fick dock efter enträget bön om löfte, gå i Baptist församlingens söndagsskola, der hon fick djupa intryck som följde hela hennes liv.

Jag hade icke den förmånen, någon söndagsskola fans icke i Marbäck i mina barnaår. Far å Mor fromma meniskor, flitiga kyrkobesökare. Minnes då Far gick till Säby och Hults kyrkor, 3 mila väg för att höra en troende Präst, bevis på att det var törst efter Guds ord och tro på Gud till frälsning. Anskarie ( finns en Anskarii kyrka i Jkpn) och Jönköpings missionsförsamlingar började då sända Kolpetärer ? ( kollaborator) som de Herren vittnade då Kollades. De besökte ock mitt hem och predikade der, och jag har det hoppet att att Far å Mor har av nåd fått ge ett hem till Gud. Gud klappade också på mitt unga hjerta, och längtade efter frid i min själ. Kom icke längre i brist på ledning och undervisning, gick under min ungdomstid i en träldomsfruktan, arbetar på att göra bättring som gick till en tid, så föll i synd igen. Slutet av 1870 och början av 1880 talet, gick en härlig besökelsetid från Gud öfver vårt land, ej minst i Wingåker, der skaror av menniskor omfattade och emottogo jesus Kristus till frälsning. Bland dessa voro äfven vi, Pris ske Gud ! Den 26 Juli 1882 beskärade oss den nåden av Gud, att få begrovas med Kristus genom dopet till döden och intogs i församlingen, det var också en dag i Herrens gårdar, Ära vare Gud. Komma till Askeryd emottages vi kärlektsfullt av trossyskonen i församlingen der 1887.

Askeryds Baptistförsamling bildades sista dagen av år 1885, en dotterförsamling till Asby västra församling. Föreståndaren broder Karl Petterson i Kättestorp och sämsta antalet av medlemmar voro bosatta i W. Ryd socken. På föreningens årsmöte i Blixtorp, valdes jag till sekreterare och börjar föra Protokoll. Endast ett om församlingen hitdanande var förut skrifvet. ” Santi lata” första plåten 30 kronor till en församlingskassa, avsedd till Kapellbygge i en framtid. Församlingen har regelbundet möte en gång i månaden, då vi möttes i hemmen, Kättestorp, Blixtorp, Farsen och Askeryd. Flera familjehem fans då icke här. Wi hade då i de flästa fall predikan och firar Herren, nattvard efter mötets slut hade vi en ” Kärleksmåltid” och skildes åt bespisade till själ och kropp, Som predikant tjenade oss i flera år för en liten penning broder Karl Johanson i Folkesmålen, vid våra förutsamma sammankomstår. Så fingo vi besök av Östergötlands Distrikts förenings predikant, vi tillhörde då nämnda Distrikt förening samt hade vid årsskifterna Elever och Evangelister från Betelsemenariet och Örebro missions under deras Julferier.

Sedan vi bygdt mejeribyggningen, deri vi hade en stor sal i halva öfra våningen inredde vi till den till predikslokal och blev sedan öfvervägande församlingens hem till dess vi fingo Kapellet bygdt. Vi hade där många häreliga besökelsetider från Gud, och många, många emottogo jesus Kristus till fräsning och blevo döpta i vatten i kanalen ner vid logen.Det var mycke ”mummel om den vägen” men Gud segrade genom anden och ordet, Pris ske Gud ” Herren förnya i detta år dina jerningar” Prästen Granelå höll doppredikan på sitt vis och varnade för villfarelsen, men det hjelpte intet.

År 1900 beslöt församlingen se sig om efter en Kapellbyggnads tomt, och tillsatte en kommite att verkställa det. Wi fingo löften om att köpa byggnadstomt på två ställen, men då det kom till oppgörelse om priset hade då varande Kyrkoherde Svanström varit före och öfvertalat jordegarna att icke sälja tomterna ifråga. Svanström var en Gudfruktig man, god predikant, och trodde sig nog göra Gud en tjenst med att hindra Baptisterna i sin verksamhet. Wi voro goda vänner och den bördan, oaktad jag var baptis som var en nagel i ögat på honom.

År 1901 sålde Greve Bonde skog i Askeryd socken för 250,000 kr, skogen skulle tagas ned till 6 tum diameter i brösthöjd. Efter avverkningen blev en massa skog under 6 tum dels nedslagen och dels stående, som skulle tagas ned före ny skogsplantering. Jag talade då vid skogvaktare Boström, sade honom att vi tänkte bygga ett Kapell, och frågade om han skulle vilja sälja oss virke dertill, av det efterblivne, för ett billigt pris, ty sade jag, en stor del derav kommer att få ligga och ruttna ned, och Greven får bli som en hittd penning, och Boström sade inget deremot utan samtyckte dertill.

Så inbjödo vi våra trosyskon till ett församlingsmöte i vårt hem, då frågan dryftades, om vi, sedan det visat sig omöjligt förvärva byggnadstomt och bygga på egen grund,som vi dittills varit beslutna för att göra, och istället vända oss till Greven och försöka utverka hans löfte få bygga på den plats der huset nu står, mot en årlig tomthyra. Utsikterna derför voro inte stora att det skulle lyckas, men efter mycken bön om, att vad som var Guds vilja och som läsades till Hans namns ära och församlingens ärende, och jag far, beledsagad av bön till honom som kan ” leda Konungars hjertan som vattenbackar” att också göra min resa lyckosam.

Kom till Greven blev jag som vanligt väl mottagen men då jag vördsamt framförde mitt ärende , gjorde han många invändningar, hufvudsakligen att det var olämpligt och öfverflödigt att bygga ett samlingshus så nära kyrkan, alldenstund vi hade så bra präst. Då jag framhållin vår syn på tingen och enträgt vördsamt anhållit om hans löffte, gav han det och skrev kontrakt på ett tundlands areal och 5 kr tomthyra per år.

Jag reste hem, glad och tacksam till Gud som gjort min resa lyckosam. 1905 å 6 Byggdes Kapellet, vi hade då en byggnadskassa cirka 2000 kr. Bodström var tillmötesgående så vi fingo. Allt trävirke som åtgick för 8 öre kubikfot upparbetat, uppmätt då huset stod färdigt, dertill kom såg och hyflin som kostade 16 öre kubikfot samt timerskrötning ( timmerskotningen) . All körning gjordes kostnadsfri, hvarden Kapellet med dertillhörande uthusbyggnad uppfördes för i runt tal 4,000 kr ( ehuru jag då hade kassan omhand mindes jag icke exakta summan) icke häller vad vi värderade körningen och de arbeten som gjordes fritt å utan betalning. Wår skuld på huset var då allt var färdigt 700 kr som snart ammorterades av och inbetaltes. Kapellet är brandföräkrad för 10,000 kr Så som församlingen utvidgats, står ” Kyrkan mitt i byn” och se vi deri Guds ledning att vi icke förr fingo någon annan byggnadstomt.

Mamma gladde sig mycket öfver att få ett söndagshem och sade en gång ” Det skall bli roligt få gå och bjuda byggnadsarbetarna på kaffe”. Hon fick se planen men icke huset. Hon hämtades för att ”vara när Kristus jesus som var mycket bättre” Hennes arbetsdag var fullgjord. Hon hade vandrat ” i förut beredda gerningar” i känslan av ” Icke oss Herre utan i ditt namn giv äran” ” Hvad har du menniska, det du icke undfått hafver” om henne kan i sanning sågas ” Hvad hon kunde det gjorde hon” Den 26 juki 1905 gick hon hädan i frid, 56 år gammal. Sorgen och saknaden outsäglig stor för make och barn. Jag hade dock orsak tacka Gud för hon fick leva tills våra barn hunnit fostras opp, och hon fick se dem mottaga jesus till frälsning och förenas med församlingen. De yngsta Thure och Margareta 15 å 13 år, döptes året efter Mammas död.

Mammas hälsa blev bruten några år före sin död, var vid bad och brunnsort, sökte läkare, men intet hjelpte .Magen var i olag, ryggen svag, så tillstötte blodbrist och hjertfel, och slut blev hjernblödnig. Hon led mycke, tålig och undergifve. Klagade alldrig. En smärtsam tid att tänka på, så det gick så långt att vi gemensamt måste anropa Gud , taga det käraste vi ägde på gården. Då vi såg att slutet nalkades, sände vi bud till de barn som voro borta, de har förut flera gånger varit hemma för att höra och se hur det var med mamma, men nu sista gången. Då vi gråtande på vara knä kring mammas säng inför Gud knäppte hon sina händer, tackande och bad att få möta oss alla, frälsta och renade i blodet inför God tron. Äfven jag vill bedja samma bön, sålänge jag finns till.

De senast föregående åren började också min hälsa bliva vacklande, och efter mammas död sånära nedbruten av sorg och bekymer. Jag hade ju Lydia,Eva och Margareta hemma kvar, och det gick någotsånära bra, sålänge de voro hemma och skötte hushållet, och jag hade Karl hemma som var min ” högra hand” både som arbetsledare och sköta affärena.

1911 tog Karl Knurstorp i Flisby socken på arrende och flyttade från hemmet. Det var och blev tryckte tider några år, och mindre goda skördeår de åren, så att jag kom i skuld på ettpertusen kronor. 1913 var ett olycksår, då jag genom borgesförbindelse ( för vem vet ni) förlorade något ofver 12,000 kr. Genom goda vänners hjelp fick jag lån der till. Samma år 1913 gifte sig Lydia och Eva, och Margareta hade plats som” Barnfröken”, Hanna hade varit gift sedan 1910, Naemi och Hilda hade då varit gifta några år förut.

Så stod jag då, ensam med mitt stora hushåll, som såg bekymmersamt ut, vilket det ock var, men att sluta opp med landtbruket ville och kunde jag icke som min ställning då var, och var en stor lycka,, en Guds ledning att så ej blev, vilket jag dock enligt kontraktet haft rättighet till. Fick erfara att när ” nöden är som störst är hjelpen närmast”. Samma år fisk fick Sandin som hade Mejeriet i Askeryd, till Mejerska min nuvarande. Hustru Fanny som 20 år derförut var vår första mejerska i Askeryd. Karin och hon blevo goda vänner, och hon Fanny blev frälst och lycklig den tiderna. Hon deltog i min omsorg om hemmet, och vi fattade kärlek till varandra, och lovade bli min ålderdoms hjelp och stöd. Gifve Gud att hon så får bli så länge jag är till.

Wi förenade äktenskap 9 febr 1915. 1914 då det olyckliga verdskriget utbröt, till olycka för vårt folk och hela Europa, blev en hel omkastning i det politiska och ekonomiska lifvet till olycka för det hela, dock till lycka för några få, även för mig. 1916 till 20 sprang allt opp i fabulösa priser, pengar flöt in, jag fick in pengar att betala mina skulder med, och mera deröfver. För den som slutat med landtbruk blev det till lycka, men de som började i denna dyrtid blev det efter det snart kommande bakslaget till olycka, och mången till ruin

1921 var arrendedetiden på Askeryd slut, och hållde auktion. Sedan Inventarierna och husröte ersättningen och alla omkostnader betalts hade vi cirka 50,000 kronors behållning och det vi hade med oss till Lillhemmet. När jag tog mitt sista kontrakt 1911 anhöll jag, och fick löfte om att få Lillhemmet och Bråten som jag förut haft och brukat till gården, på min återstående livstid, och fick löfte derom, men när kontraktet skulle skrifvas sades att Greven fick icke lemna Kontrakt annat än på vissa år, högst 20 år och skrevs så och räcker till 1931. Om jag då lefvir, och hur det sedan blir, står i Gudshand.

Önskar icke flytta förrän opp till graven med stoftehyddan, der Mamma vilar, och der vi av nåd skola få återse varandra i uppståndelsen ifrån de döda, om icke jesus kommer å hämte mig förr. Har nu varit här i sju år och ser tillbaka på mitt flydda liv, ser jag att godhet och barmhärtighet har följt mig i alla mina lifsdagar. Ära vare Gud !


Kommentar: Jag har lagt ner mycken möda, på att tyda och bevara Karl-Johans skrivstil och skrivspråk i originaltext.. Jag har använt förstoringsglas och uppslagsverk för att förstå nästan allt.


Mycket av Karl-Johans yrkesverksamma liv, sammanfaller med mitt eget yrkesval och sen vi har flyttat till Eksjö, så känns Karl-Johan och Thure mer levande. Eksjö 200120 Per-Ola Turesson


Karta över Askeryds säteri 1827


Hemman torp till Askeryd


Backhemmet

Gölen

Klåckarehemmet, Klockarestugan Björnslätt

Nystorp

Lillahemmet

Gärdshemmet. Soldattorp Nr 16

Bråtastugan

Rosenberg

Norrhem

Fällestugan

Fattigstugan. Gatstugan. Ödetorp Nr 87

Granstugan. Ödetorp Nr 86

Sockenstugan. Okänd plats

Nybygget. Okänd plats

Gärdet. Ödetorp okänd plats

Gärdshemsstugan. Ödetorp okänd plats

Gästgivaregården. Ödetorp okänd plats

Kjellmanstugan. Ödetorp okänd plats

Smedjan. Ödetorp okänd plats

Krogen. Ödetorp okänd plats

Kvarnen och Kvarntorpet

Korskullen. Området vid avfarten mot Bordsjö


Ålderdomshemmet

Det gamla ålderdomshemmet revs och ett nytt byggdes 1915. Det hade plats för ett tiotal pensionärer, och var i bruk till slutet av 1960-talet då verksamheten lades ner och de intagna flyttades till Aneby. Under ett antal år fungerade fastigheten som en samlingspunkt för föreningarna i Askeryd. Därefter såldes huset och har varit privatbostad sedan dess.


Stående från vänster: Gustav och Lotta Karstorp - Stina Pettersson Börenäs - Sipora Johansson Larödjan - "Blindkalle" Justorp - ? - "Blinde Johan" Dala
Sittande från vänster: Gerda Engman - Ulla Svärd - Karolina Blixt - Fia i Skogsholmen - Lotta i Justorp - ? - "Kvastaprinsen"





Fest för Kalle Dahl på ålderdomshemmet.


Skolan 1907





Kyrkbyns 1900-tal


Större delen av kyrkbyns bebyggelse väster om kyrkan kom till under första hälften av 1900-talet.


Allansborg

Uppfördes 1940 av Allan (1905-1972) och Ellen(1896-1981).Allan var snickare och Ellen var hemma och skötte hushållet


Asken

Församlingshem. Fastigheten är en lokal för sammankomster såsom kyrkkaffe, föreläsningar, middagar, årsmöten mm. och ett allaktivitetshus för Askeryd där det anordnas fester med dans, pubkvällar och sammankomster av alla slag. Verksamheten leds och förvaltas av vald grupp.


Bastun

1945 beslöt Askeryds kommun att gå i borgen för ett lån på 5000 kr för bygge av en bastu. Den byggdes och verksamheten startade. Varje fredag fick skolan bada för det var inte så många som hade möjligheter hemma. Skolungdomarna hade sin badtid mitt på dagen varefter damerna startade kl 16.00 och höll på tills herrarna började kl 18.00. Alice Samuelsson var den som eldade bastun, och hon höll på till det att Lars Hansson tog över. Eldare nu är Ivan Karlsson.



Dalhem

Här bodde Tage och Signe Johansson, som också byggde huset år 1945. Tage var byggmästare och hade flera anställda. Han hade även en snickeriverkstad i anslutning till huset.

Signe startade också kaféverksamhet i fastigheten, som höll på till början av 1950-talet. Därefter var Signe ansvarig för skolbespisningen, som startade i Askeryd 1953.



Furulid


Här bodde Tage och Signe Johansson, som också byggde huset år 1945.


Gunnarsro

Byggdes 1935 av Gunnar (1907-1964) och Bertha (1909-1965) Samuelsson. Huset var färdigt till deras bröllop samma år. Deras son Ulrich berättar som kuriosa att hela bygget gick på den svindlande summan av 4500 kr. Tomten inköptes av Bordsjö fidekomiss för summan 625.50 kr. Ulrich och hans bror Kjell föddes i Gunnarsro. Under några år på 1940-talet fanns Konsum inrymt i huset. Familjen fick då flytta upp till andra våningen. År 1947 flyttade familjen från fastigheten och bosatte sig i Skogstuna.


Hagaborg

Byggt 1935 av Axel Karlsson. Axel kom från Hagen därav namnet. Förvärvades 1955 av Ragnar och Signe Gustavsson Signe var kokerska och hjälpte folk med att laga mat till kalas. Hon stickade också ullstrumpor på en stickmaskin. Bland andra så hade Ulrich Samuelsson ett par sådana till livstycket, som kliade.


Lundhaga

Lundhaga byggdes 1939 av Karl (1879-1969) och Hulda Carlsson(1880-1967) Karl kallades i dagligt tal Rättarn eftersom han arbetat som rättare vid Askeryds sätteri.


Lärarbostaden

För att bereda skolans lärare bostad byggdes denna fastighet innehållande 4 lägenheter


Mejeriet

Askeryds Mejeriförening bildades 1932 och då byggdes nuvarande mejeriet. Verksamheten där höll på till 1963 då det stängdes. Askeryds mejeri var kända för sin hushållsost, en 45+ ost 2 kg ca. Många mejerister har funnits här och en bland de sista var Lennart Rolf som flyttade till Vrigstad och där startade tillverkning av den populära Vrigstadsostkakan.

Efter stängningen såldes fastigheten till Valter Hjelm som flyttade delar av sin smidesverkstad hit. Då bodde Tage och Bertha Larsson i bostaden. Tage var entreprenör och uppfinnare och hade lastbilsåkeri. Han var också händig med radio och tv och byggde sig en tv-apparat i mitten på 1950-talet. Att han var en skicklig fotograf visar den fotosamling som hembygdsföreningen har förmånen att ta hand om.


Missionshuset

Uppfördes 1915 och kallades Missionsföreningen Senapskornet, som ombildades 1936 till Askeryds Missionsförening. Här har bedrivits mötesverksamhet under alla år. Har funnits juniorförening och bedrivits söndagsskola.


Rydsborg

Är från 1940 och byggdes av Gunnar Pelow. Fastigheten har haft flera ägare, En av dem hade charkuteriaffär i källaren. Längsta tiden bodde här Alvar och Astrid Klaesson. Astrid växte upp på Sjöhester.


Skogslund

Huset är byggt 1936 och ägdes av Frans Johansson och hans fru Gertrud. Frans var skomakare till yrket men arbetade även som skogshuggare.


Skogstuna Telegrafstation

Gamla Skogstuna var ett av de äldsta husen i Byn. Det var från början endast en lada eller förrådsbyggnad, som byggdes om till bostadshus. Här har varit någon typ av kafe som sköttes av Hulda Blixt. På 1930-talets inrymdes telegrafstation i fastigheten och som föreståndare som det då hette anställdes Bertha Samuelsson( 1909-1965) som tillsammans med sin faster Hulda Blixt(1872) skötte densamma.

Den första telefonledning som drogs mot Askeryd var år 1928. Det var från starten inte så många abonnenter och växelstationen hade ett begränsat öppethållande. Det blev med tiden många som skaffade telefon så man hade då öppet mellan 8.00 till 21.00 alla dagar, och senare kunde man ringa dygnet runt.

Telegrafstationen upptog två rum i huset. I det ena rummet inrymdes växeln med alla reläer batterier och annan utrustning. Det andra rummet upptogs av en telefon där allmänheten kunde komma in och ringa, det kostade för lokalsamtal 20 öre. 1962 automatiserades telefonen och allt plockades bort från fastigheten, och familjen kunde då flytta in det nybyggda Skogstuna som hade byggts bakom det gamla, ett bygge som hade pågått i ca 5 år. Byggare var Gunnar Samuelsson ( 1907-1964) som på fritiden byggde huset. Fastigheten övertogs av sonen Kjell samuelsson.


Skolan

Askeryds skola byggdes 1882, efter att Bodaskog flyttats till sin nuvarnde plats. Fastigheten innehöll 2 skolsalar och bostäder till lärare ( 2 lägenheter). Den har varit i bruk tills den nya skolan byggdes på 1960-talet. Har därefter fungerat som dagis och förskola samt gymnastiksal, fram till skolan lades ned i Askeryd. Dagis och förskola har därför flyttats över till den nya skolan.


Solhaga

Byggdes 1944 av Gottfrid (1905-1975) och Astrid Andersson. Gottfrid var lantbrevbärare till yrket och körde från början sin runda med motorcykel. Han bytte senare till bil och han körde ända fram tills att poststationen lades ned. Efter att Gottfrid avlidit flyttade Astrid till Eksjö och fastigheten såldes till John och Emmy Zakrisson. John var diversearbetare och var fram till pensioneringen kyrkvaktmästare.


Solhem

Gunnar Pelow byggde huset och öppnade en speceri- och diverseaffär. Anebyortens konsumtionsförening förvärvade fastigheten 1945 och det bedrevs handel här fram till 1963. Det stora magasin sam fanns på tomten hyrdes ut till centralföreningen, och där huserade Gustav Holmström. Harry Karlsson köpte huset efter att konsum lagt ned verksamheten och efter Harry köpte Jan-Olof Wiberg verksamheten. Affären lades ned 2010.


Tallbacka

Uppfördes 1944.


Tomteboda

Huset byggdes 1939 av Bertil Johansson, som var son till Kristina Johansson. Hennes man omkom vid en olycka i Tranås år 1905 då han blev överkörd när han försökte stoppa ett skenande hästekipage. De var då arrendatorer i Hälla. Bertil var född 1903 och hade en syster som föddes 1905. Bertil gifte sig med Greta och bosatte sig i Vetlanda. Hans syster Sara gifte sig med Ingemar Hellström och de bodde i Tranås där han arbetade på Kågens kontorsmöbler. Kristina Johansson bodde kvar i huset till 1958.



Vårgårda

Huset byggdes 1937. Här bodde Karl (1894-1981) och Karin (1911-1985) Holst. Karl körde taxi, var vaktmästare i kyrkan och han var också brandchef för brandkåren i Askeryd. Karin hade hand om undervisningen i syslöjd i skolan.